Utsliten Autonomi

Mycket har rumlat runt i tingesten mellan öronen, det skrivna språket har tyvärr varit mindre samarbetsvilligt, vilket har lett till översvamlande kommentarer i vissa kommentarsfält med en ordformulering som lämnar mycket att önska med en stor dos överinformationsutdelning alternativt evigt stirrandes i minut efter minut i ett tappert försök att komma på en kommentar till eminent blogginlägg nummer fem den veckan. Tio minuter stirrandes senare stänger jag fönstret, öppnar upp ett nytt. Repeterar process. Stoppknapp sökes, alternativ generaliseringsförmåga. Osamarbetsvilliga hjärna.

Den här veckan hade jag min första föreläsning som en del i en utbildning som görs i stadsdelen för utförarpersonal. Utbildningen syftar till att öka kunskapen om våld i nära relationer och det är där jag kommer in eftersom jag tillhör en grupp (av många) som klassas som särskilt utsatt av Socialstyrelsen, med det menas att en har en större sannolikhet att bli utsatt för våld än genomsnittet. Inför dessa föreläsningar (fem kvar denna sidan sommaren) har det funderats och konverserats gällande vad som skulle få ta plats i mitt anförande, under denna processen slog det till som en slägga bakom pannbenet. Där stod jag, ansikte mot ansikte med det som etsat sig in djupast, det som slugt och nästan obemärkt format om, raserat, trasslat.

De som har läst de senaste inläggen har fått se en av delarna i min trauma historia, den har fått ta form här som en del i det terapiarbete som åsyftar till att omkonstruera minnen av traumatiska händelser till minnen som beter sig som andra minnen. Hjärnan har ingen förinbyggd trauma minneshanteringsstrategi och min hjärna behövde ha tid och kunskap att lära sig det, för den som är intresserad kallas det för Prolonged Exposure Therapy ( länk om en vill läsa lite om vad det innebär: Prolonged exposure – en effektiv metod vid PTSD och samsjuklighet). Under den här tiden har det slagit mig att det som har satt djupast spår i min person inte var våldtäkterna eller den fysiska misshandeln, absolut har de påverkat något enormt, men de har inte blivit invävda i systemet på samma sätt som de ord jag fick höra.

Dessa ord kom från olika människor vid olika tidpunkter, under väldigt många år. Under många år berörde de mig inte, mycket tack vare en underbar familj där vi alla, oavsett egenheter, alltid har blivit accepterade och respekterade precis som vi är, men efter en tid började de nästla sig in. Luckra upp. Cementeringen kom under mina år i psykiatrin. Konsekvent misstrodd (inte av alla, det är viktigt att poängtera att det fanns underbara människor i min närhet inom psykiatrin). Konsekvent omyndigförklarad. Jag känner fel. Jag ljuger. Jag kan om jag vill jag måste bara anstränga mig. Jag är fel. Orden har flödat från munnar av människor från psykiatrin, i andra stunder från umgängeskretsar eller en dåvarande partner, till slut min egen.

Femton år och tre utbrändhetssmällar senare sitter du här, sönderkuvad av systemen, av samhällsnormer. Automatsvarar ja för du vill inte skapa problem, folk blir så arga och du orkar inte ta en strid till. Autonomin krossad, tillintetgjord. Du är inte din egen person och till slut inser du att du även vänt våldet mot dig själv. Tvingat dig till att göra saker du egentligen inte kan. För du ska ju kunna. Som alla andra. Samhället skapade egenmisshandel, det behövde inte ens engagera sig längre, jag gjorde det alldeles utmärkt på egen hand. Till viss del gör jag det fortfarande, även om det blivit mindre med åren, när jag förstod och tillät mig själv att känna att det är okej att inte kunna göra vissa saker, du är inte fel för det. Du är aldrig fel.

Så jag sitter där, säger detta till gruppen utförarpersonal som sitter framför mig för det är så oerhört viktigt att de förstår. Vet om. Ser skadan de kan orsaka människor, hur systemen som säger sig vara till för att hjälpa ofta ingenting annat gör än att trasa sönder, slita ut autonomin från under våra fötter för att sedan stampa på oss tills vi stampar på oss själva.

Sekunder

Det etsar sig in i fibrerna, sliter hål i en fabricerad verklighet. Mina nerver upplever känslorna i varje minutiös sekund, för evigt etsat in i kroppens varenda organ. En kanske skulle kunna få för sig att det är de fysiska handlingarna jag utsattes för var de som satte tydligast spår, de agerade dock mer katalysator, handlingar vars följdeffekter jag först nu börjar förstå, verkligen förstå, inte enbart att anta utan att se dem, nakna i sin brutalitet.

Varje del av min varelse upplever känslorna. De sker under sekunder. Sekundevigheter. Kroppsgränser suddas ut och jag känner inte vart jag börjar och han slutar. Omsluten. Omhuldad. En organism. En korpulent virvel av alltets ingenting. När avsiktsförståelse sjunker in dras en del av mig neråt, inåt, låses in bakom en vägg. Den resterande delen imploderas, splittras i oåterkalleliga skärvor som borrar sig ut ur huden och svarthetens ingenting sväljer alltet. Emellanåt funderar jag på om det är som döden upplevs. Som ett ingenting. Dissociation är ett levande ingenting.

Jag sitter på golvet i hans rum en tid efter, dagar, veckor, månader. I dissociationslandet saknas tid.Jag frågar varför. Han skrattar mig rakt upp i ansiktet.

I dikt efter dikt läser jag ord jag inte minns. Händelser förlorade till avgrunden.

Orden flödar ur min mun, repetition efter repetition. Känslan etsar sig in, sliter i fibrerna, sticker ut i fingerspetsarna. Sekunder som slet ut allt jag då var, ett fullkomligt raserande av gränser, uppslukade av ingentinget. Bedövat raseri. Den eviga maktlösheten, fullkomligheten av ingentinget. Orden icke-existerande, futila, otillräckliga.

Sekunder som slet ut allt jag var, raserade världsbilder, nästlade sig in, skapade ofullkomliga överlevnadsmekanismer. Forcerade, övade, gödda, impregnerade. Fastetsade. Så jag känner inte, jag förnimmer, en evig gråskala av flackhet. Ivrigt trevande försöker jag gräva igenom till känsloskrymslena, slita ut dem, forcera in deras splittror i resten. Futila försök. Kallt raseri.  Förnimmelser bleknar, orden blir svårare, deras sekunder snirklade sig in, trasade sönder, cementerade väggar. Och jag förstod alldeles för sent att det jag blev, är det jag är.

Detaljstudie i förstörelse

*Varning: Innehåller detaljerad beskrivning av händelser rörande en våldtäkt.*

Om du vill lyssna istället för att läsa, eller lyssna och läsa samtidigt eller var för sig, är detta nu möjligt genom teknikens under.

 

Den söta doften av cannabis ligger som en mjuk filt över det törstande tonårsrummet. Vid fotänden av sängen sitter denna varelse, bredvid mig sitter han, min första kärlek, mitt dåvarande allt.

Vid huvudänden bredvid sängen, med sina ljust färgade sängkläder och nittio centimeter smala bredd står det ett nattduksbord, lite högre än vad sängen står från marken, det pryds av en lampa på rak fot, skärmens färg går mig förlorad i minnesskimmer. Fönster täcker stora delar av kortsidan sängen har huvudänden mot, jag ser gardiner flyktig fladdra förbi i minnet, deras färg förlorad till tidens erosionskrafter. Framför sängen, snett mitt emot min tonårsvarelse, står det ett kvadratiskt bord i trä, storlek mindre. Bordet infesteras av tomma vodkaflaskor, askfat, cigarettpapper, tobak, en hemmagjord bong, konstruerad av en av de otaliga syntetciderflaskorna som ligger utspridda över heltäckningsmattan, som mitt minne konstruerar till en nyans av rosa. De brungröna ögonen fäster sig en kort stund vid väggen på andra sidan rummet, en tv står en bit från marken, bredvid står en stereo, nedanför ligger det högar av papper med dikter och ofärdiga låttexter bredvid hans akustiska gitarr. I hörnet på rummets andra kortsida står en synt, även den prydd av papper. Några fotstegsmellanrum från sängens fotände står en byrå i trä, på byråns andra sida skymtar dörren ut till korridoren, på andra våningen.

En konversation flödar mellan dessa två tonårsvarelser, ämnets innehåll förlorat till drogdimmor och undanskuffanden. Tiden förflyter och han, mitt vackraste allt, skapar meningar som formulerar frågan till mitt inre om jag vill ha sex, de exakta ordvalen sipprar mellan neuronerna. Mina läppar formar ord till betydelsen av att jag inte är intresserad, mitt medvetande invirat i haschdimmornas omhöljande täcke. Konversationen flyter bort från ämnet och snuddar vid andra ord, meningar, varanden.

Hans mun formar frågan igen, inombords suckar jag djupt och återupprepar mina läppars tidigare svar. Hans varelse, till synes otillfredsställd av orden som sipprar ur min mun, formulerar fraser som insisterar, trycker sig in i hjärnan. Mitt inre, fyllt av irritation får lemmarna att röra på sig och förflyttar sig till stående ställning. Innan jag lyckas med konststycket att få dem att röra på sig mot dörren känner jag att jag åker in i väggen bakom mig, mellan sängens fotända och byrån. Kraften från hans knutna hand forcerade mitt varande. Luften från mina lungor intakt, känslan knyter inte an i mitt inre.

Hans händer sluter sig runt mina armars nedre del, trycker dem mot väggen ovanför mitt huvud. Hela hans varelse pressar mot min egen, hans andedräkt varm i mitt ansikte. Hans mun letar efter min, jag försöker värja undan hans mjuka läppar, de formar ord som insisterar, vädjar, forcerar. Hans meningar hänger lekfullt i luften, mitt sinne fylls av känslan av att han tror att jag leker med honom, spelar svårfångad. Mina armar faller till min sida, min kropp känner frihetens lätthet och snirklar sig forcerat förbi honom, ögonen febrilt fästa på dörren.

Känslan trycker sig in i mitt inre. Hans varelse flyter samman till aggressivitetens eviga mörker, min rygg känner kraften av en knuten näve och de mjölkvita lemmarna prydda i textiler faller ner till marken. Panikchockens kraft sliter i mitt inre, jag försöker forcera min kropp upp men innan mitt inre lyckas kommunicera till mitt yttre känner min rygg hans tyngd. Febrilt försöker mina lemmar röra sig framåt över heltäckningsmattan, hans händer manövrerar tygbarriärer ner till fotlederna. Paniken sliter min varelse i bitar, mina ben täckta av brännsår från flyktförsök mot frihetsdörren. Min älskades varelse täcker min egen och när hans lem forcerar min analöppning paralyseras jag, mitt inre skrikandes, slitandes. Imploderandets fullkomlighet. Världen svartnar och jag slutar existera.

Förstörelse

Vägen tillbaka dit allting började. Det är egentligen inte riktigt sant. Allting började inte där, egentligen vet jag inte vad som egentligen började där. Hur mycket det nästlade sig in och infekterade. Och egentligen är inte det riktigt sant det heller, infektionen kom senare.

Egentligen började det med förstörelse. Ett utslitande av dåvarande varande.  En varelse som inte hade kapacitet att förstå eller hantera lär sig att inte lära sig. Det börjar med att tappa tid. Undermedvetet varande. Det syns inte utanpå att du inte är där och själv inser du inte att du inte var där förrän medvetenheten slås på igen. När faran är över. Dysfunktionell hanteringsmekanism. Inte märkligt alls, att det var dit jag vandrade, dit jag fortfarande vandrar när det svämmar över. Till ingentinget.

Ofta har jag försökt förklara känslor i verbala ord. Men de räcker aldrig till, de känns små, futila, värdelösa. Jag suckar djupt inombords, försöker febrilt att få ner det i poesins omhöljande värld. Ut kommer det alltid, eller de, vet inte vilket ord som är mer korrekt, kanske båda tillsammans. I explosiva stötar, när varelsen inte kan hålla i hop sömmarna längre så raseras de. Slits upp och ut väller år av ilska, smärta, obeskrivbara känslor av myckenhet. Den eviga fascinationen över att andra verkar kunna sätta ord på sina känslor. Fast egentligen kanske de inte kan det, de tar enbart det som ligger närmast, störs inte av att det inte är korrekt. För lite, för mycket. För ingenting.

De nästlar sig in. Det finns inga ord för vad det gör med varelsen. Handlingar du inte styrde fick konsekvenser som blev dina egna. Vissa hade oturen att befinna sig i närheten när sömmarna gick sönder. Den eviga rädslan, för du vill egentligen inte gå sönder runt andra, du har sett vad det kan göra. Skador som inte kan repareras. Ord du aldrig kan ta tillbaka. Febrilt kämpande för att hålla i hop. Alltid hålla i hop.

Det var länge sedan nu. 18 år sedan du slets i stycken. Tyvärr var inte första gången enda gången. Febrila försöka att pussla i hop slutade oftast med att någon kom och slet upp det igen. Kravlandes på golvet i mina egna spillror. Någonstans tappade jag förmågan att sätta i hop allt, om jag ens hade den till att börja med.

Space Monkey Informerar

Tid är ett märkligt koncept, både den faktiska linjära tiden och upplevelsen av tid. Space Monkeys hjärna hade fått för sig att det inte hade förflutit tid på det sättet det egentligt förflutit i samhällskonstruktionen. Linjärtidens märklighet kan dock förklaras med att saker egentligen inte är linjära, vi människor verkar mest ha en besatthet att vilja räta in saker i linjärt prydliga system.

Avsaknaden av skrift har en myriad av orsaker. Främst beror det på kraftansträngningen som krävs för min hjärna att omsätta tankar till skrift som inte är poesi. Så länge jag kan minnas har skriftspråk varit problematiskt. När jag hittade poesins skriftspråk blev det en lättnad i hjärnan, en ventil där jag kunde skriva som jag tänker och det kom ut förståeligt, någonting som inte varit självklart verbalt för min del, det har tagit många års tragglande att kunna uttrycka mig på ett sätt andra förstår i verbalt tal. Någonting som de som känner mig i dag inte märker i lika stor grad kan jag tänka mig. Utan poesin hade min hjärna drunknat i sig själv, många vändor i tankebanorna genom åren har jag undrat hur saker och ting hade förflutit utan poesin, säkerligen ingenting konstruktivt är det jag kommer fram till.

Svårigheterna med skriftspråk är förmodligen varför jag inte drogs till internet med dragningskraften många gör. Det uppenbarade sig tydligt i skolan, men jag hade inte orden för att förklara det på ett sätt som gjorde att andra förstod. Som exempel skrev jag aldrig utkast, jag var tvungen att skriva klart det i min hjärna först innan jag ens kunde få ner det på papper i en förståelig form. När jag försökte förklara detta för lärare möttes jag av oförståelseansiktet. Utkast var ofta en sådan sak en var tvungen att redovisa, det blev problematiskt.

Det fungerar likadant nu, oavsett om det rör sig om en uppsats, ett sms, ett foruminlägg, ett meddelande på facebook, en kommentar till en blogg. Mängden ord jag skriver har ingen egentlig relevans till hur komplicerad processen blir. Det som spelar in mer än någonting annat är mängden kognitiva resurser jag besitter för tiden då jag ska skriva och det har varit bristvara på den fronten den senaste tiden. Livet är i omvälvning, saker introduceras och ska fogas in i det existerande systemet, sysslor som inte tidigare varit problematiska har blivit det och jag behöver hitta en lösning på det. En stor del av tiden har spenderats med återhämtning, förebyggande resursinsamling samt sortering i hjärnan, nya fack ska skapas och saker ska läggas in där. Mitt liv har börjat skapa sig momentum efter tio år utan. Omställningsperioden får ta den tid det tar.

Space Monkey informerar härmed att med tanke på skriftspråkets komplikationer så vet jag inte hur mycket inlägg som kommer att kunna komponeras, inte för att jag egentligen har brist på saker och ting att skriva om utan snarare att resurserna för närvarande dräneras i andra riktningar. Tilläggas bör att det är samma anledning som gör att jag inte kommenterar på andras bloggar. Ord och jag är inte direkt bästa vänner för tillfället, förhoppningsvis kan vi komma bättre överens inom en snar framtid.

Icke-patologiskt autistiskt

Det ligger som pyrande irritation, gnager, nästlar sig och utvecklas så småningom till stressångestilska fenomenet, doserat med en dessertsked uppgivenhet. Jag inser att min egna hjärna har blivit så söndertvättad av samhället att denna interna ableismen frodas utan att jag egentligen har vetat om det. Saker som blivit patologiserade när de i sig självt utan andra egenskaper inte skulle ha blivit det. Diagnoskriterier som så ofta visar mig hur lite de egentligen förstår och hur lite de egentligen pratat med oss, autisterna.

”De saknar eller har brister i den sociala och emotionella ömsesidighet som är viktig i relationer.”  Få fraser får ilskan att växa sig till proportioner som är långt ifrån hälsosamma för mitt nervsystem, vilket illustreras för tillfället då jag börjar få ord dysfunktion för att min hjärna är för upptagen med att vara förbannad. Tio minuter senare har jag fortfarande inte lyckats få i hop denna paragrafen på ett funktionellt sätt.

Tillåt mig att illustrera sociala varelsen Space Monkey. Space Monkey har blivit oerhört frustrerad fler gånger än hon orkar räkna i sitt 34-åriga liv. I många år när hon försökte konversera med människor möttes hon av oförståelse ansiktet. Oavsett hur mycket hon försökte förklara med de ord hon hade tillgängliga så envisades oförståelse ansikte med att vara kvar. Space Monkey undrade ofta hur det kom sig att så få människor förstod henne när hon pratade eller varför de envisades med att komplicera saker genom att ljuga och det som fascinerade Space Monkey mest var att de inte ens verkade vara medvetna om att de ljög.

Låt oss titta på en definition av medvetandeteori: ”Medvetandeteori (eng: theory of mind, ToM), som består i att vi har en uppfattning om a) att andra människor har känslor, behov och föreställningar av samma typ som vi själva, b) hur andra tänker och känner i olika situationer.” (taget från Psykologiguiden). Autister har (som jag har uppfattat det) som regel ungefär lika enkelt för att förstå att andra människor är kännande, tänkande varelser som de flesta individer, med det menat att det varierar från person till person och har ingenting med autism i sig självt att göra. Att sedan påstå att andra har samma behov, känslor och föreställningar av samma typ vi själva upplever jag enbart som märkligt, ingen människa är den andra lik och att påstå det får min hjärna att gå sönder för den hittar inga ord för att beskriva hur knepigt jag finner det. Det sistnämnda får mig att brista ut i absurditetsskratt. Enligt min uppfattning är det väldigt få människor som faktiskt VET hur andra människor tänker och känner de ANTAR att de vet och sedan baserar de sina åsikter på antaganden istället för att göra (för mig) det enda vettiga: fråga.

Häromveckan kom jag fram till följande: det är inte så mycket förmågan att känna av människors sinnesstämningar som är problematiskt för mig, det är att jag inte kan sätta in det i ett sammanhang som är funktionellt så jag blir förvirrad. Exempel: Ser beteende som inte verkar höra hemma i sammanhanget vi befinner oss i –> uppfattar att personen är distraherad –> funderar en stund på varför, med det menas att jag radar upp en mängd tänkbara möjligheter från distraktionsdatabasen –> inser att det egentligen är lönlöst eftersom om jag vill veta är det mest funktionella jag kan göra fråga personen varför och sannolikheten att få ett ärligt svar är i de flesta fall 50-50 –> funderar på hur andra människor skulle reagera i en liknande situation –> kanske skulle hen reagera genom att känna sig förolämpad av att personen inte är tillräckligt intresserad av det hen säger (enligt egna efterforskningar verkar att ta saker personligt, som att du är i centrum, den absolut mest vanliga reaktionen i sådana här scenarion) –> inser att andra människor vet ungefär lika mycket om varför andra människor beter sig som de gör i x situation som jag gör: ytterst lite.

Autisters hjärnor processar information annorlunda av anledningar som ingen egentligen riktigt vet för tillfället, dock processar två människor inte information på samma sätt i överlag, skillnaden här är att sättet vi gör det på markant avviker från den så kallade normen. Sedan använder man sig av en mall (låt oss kalla den normalitetsmallen) som när den läggs på autister innebär att vi ritar oss själva utanför och våra beteenden blir härmed patologiserade. I min värld visar jag kärlek och ömhet på mitt sätt, ett sätt som jag länge trodde gällde för alla människor (precis som du förmodligen trodde om ditt sätt), tills jag insåg att så var det inte och det var ofta jag som ansågs vara den felande (känslokalla) länken. Det sades att jag inte visste vad andra människor kände, vilket är inkorrekt, det tog mig många år att separera ut mina känslor från andras för jag känner andras känslor som om de vore mina egna. För ni förstår vi processar information så olika att vi får svårt att kommunicera med varandra, våra utgångspunkter är inte desamma och inget sätt är bättre eller sämre än de andra, de är annorlunda. Som regel patologiserar du inte en persons beteende bara för att de exempelvis inte hanterar sorg på samma sätt som du gör och ändå är det exakt det som görs när en patologiserar autisters beteenden.

Om vi nu förflyttar oss till uttrycket ”ojämn begåvning”. Varje gång jag ser det överväldigas jag av en lust att frustrationsbanka huvudet in i tangentbordet. Det är som att säga att andra då är 100% i allting, alltid och så är inte fallet. Inte för autister. Inte för någon. Men när vi är olika funktionella på olika områden så blir det patologiserat. Ett problem som ska åtgärdas. Stimmande som ska slutas med för att det gör andra obekväma. Strunta i att autisten mår bättre av det eller att de flesta människor stimmar, de använder bara inte det ordet. Kalla det för specialintresse hos autister och patologisera det medan andra människor får ha intressen som de brinner för utan att det någonsin patologiseras.

Rutiner är en tingest som alltid har fascinerat mig, rutiner är ett behov jag har, för utan dem kan jag inte processa information på ett funktionellt sätt, det är en hanteringsstrategi. Vissa kan behöva lära sig dem, jag fick lära mig vissa, andra kom av sig självt, som ett svar på en värld som jag inte förstod. Ska sedan tilläggas att få människor mår dåligt av rutiner och att de flesta människor har rutiner som de dagligen använder sig av för att de får deras vardag att fungera mer funktionellt, men när det gäller autister är det igen någonting som patologiseras.

Om jag letar runt i min hjärna skulle jag säkerligen komma på fler saker som patologiserats. Helt utan egentlig anledning annat än den att autisters sätt att processa världen faller så långt utanför normalitetsmallen och därmed måste det (onekligen) vara patologiskt, att andra sedan gör det också det verkar ha ignorerats. I liknande utsträckning som en ignorerat autister själva. För alla vet ju: autistiska människor kan inte föra sin egen talan och kan de föra sin egen talan så är de inte tillräckligt autistiska.

Ord Diskrepans

Ibland kommer det ord, inte talade av dig själv utan av någon annan, som naglar sig in, resonerar som knytnävsslag i magen. I den mer njutningsfyllda bemärkelsen, inte som de faktiska som kom DEN dagen. Egentligen hör den inte hit, eller kanske gör den det egentligen.

Det har menats att skriva om det ett tag, men orden har inte riktigt infunnit sig och jag vet inte om de egentligen har det nu heller, men de kände för att göra ett trevande försök, så får vi helt enkelt se vad de åstadkommer. För ni förstår, jag vet inte hur det jag skriver ska bli innan jag har skrivit det. Inte på ett medvetet plan. Överlag fungerar ord så, jag vet inte hur de låter förrän de kommer ut, att fundera ut hur de ska låta innan de kommer ut tar så oerhört mycket energi, medvetenhetsträning av samtal. Som de gångerna då jag ska försöka formulera icke färdiga tankeprocesser. Det går sällan som jag vill. Orden fastnar någonstans.

Jag har trevande pratat om det emellanåt. Känslan av att inte ha en könsidentitet. Jag är inte han. Jag är inte hon. Jag är inte hen. Jag är inte den. Jag kan inte hitta ett pronomen som passar den interna världsbilden. De känns aldrig rätt, en avsaknad av precision. Så som ord ofta gör, känns otillräckliga, futila, så oförstående och ibland så kristallklara att de slår in i hjärnan. Kanske är det därför känslorna uttrycks i poesi. Där ord kan uppfinnas, förintas, kastas om, allt i ett försök att nå en precision jag annars känner att jag saknar.

Hierarkiska ord, värderings ord, kategoriska ord. Fack dit ni lägger saker. Placerar in människor i bekväma kluster. För att sedan bli arga på dem när de inte agerar så som ni förväntat. Ursäkta mig lite medan jag påpekar att människor generellt sett agerar utifrån sig själva, inte från bestämmelser i något kluster som du, förmodligen omedvetet, skapat åt dem. Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för sådana ord, de känns på många sätt så ihåliga, generaliserande tomma på meningar. En person kan inte kategoriseras, utom möjligen då de har en ensam kategori. Så bor alla i min hjärna, var och en i sitt eget fack, det finns ingen korrelation däremellan. Inga linjer, trådar, sammankopplade delar. Separata pussel att läggas, sammankoppla deras delar till sin helhet. Jag måste ha alla detaljer innan jag kan se helheten. Det är därför jag gräver mig in i folk.

Ibland kommer de, de omöjliga. De som jag inte kan gräva i, i sin ofärdighet skvalpar de runt i hjärnan. I sällsynta fall kan jag släppa taget, behovet av att veta. I andra fall naglar sig oförståelsen fast och till synes endast tid kan dämpa det eviga problemlösandets maskineri.

För att andra ska kunna förstå vad jag säger måste jag värdera ord, saker, människor när jag konverserar. Emellanåt har jag försökt mig på konsttycket att tala som jag tänker. Det slutar ofta med att oförståelse ansiktet dyker upp hos den jag samtalar med. Ord är så oerhört komplicerade, så enkla, snäva och oerhört svåra. Poesi är mer än ord. Det är summan av ord. Flera ord är egentligen ett ord. En känsla. Ett tillstånd. Det är så ofta jag inte har ord, dagar, veckor, månader då jag tappar så mycket ord. Att läsa dem blir svårt, jag ser dem men de sätter sig inte riktigt. Att kommunicera dem sliter i energidepåerna och jag får svårt att umgås med andra. Kanske syns det inte, svårt för mig att säga, jag kan inte observera mig själv utifrån.

Allting enbart är. Det är det enda sättet jag någonsin har kunnat förklara det på och inte ens det kommer i närheten av att förklara det. Det är som att förklara kärlek för någon som aldrig varit kär. En principiell omöjlighet har jag funnit. Förmågan att förstå en upplevelse, en känsla är så oerhört liten om du inte upplevt den själv. Teoretisera, javisst, men du kommer aldrig i närheten av att veta. Så när jag säger att det är, så är det exakt det jag menar och ändå kan jag inte förklara hur det känns. Det lämnas i frustrationshålen över att jag inte kommer dit jag vill, att min förklaring blir inkomplett. Osann. Så jag är inte han, hon, hen, den, vi. Jag är. Och i min värld är du precis som du är, ensam i ditt fack, utan korrelation till resten av världen. Det är enbart du och jag, utan sammanhang.

We build imaginary footsteps
to wander and get lost in