Stoft

De som är här men ändå inte här. I avgrundsdjupet reduceras de till det som en gång varit. Slitningarna i det blodsröda skapar skapar orkaner mellan revbenen. Ilat skenande i strupen. Det som fastnar förblir osagt. Förblir kännande. Ett raserande av föreställningar. Ett behov av att slita ut, forcera in det mellan dina tänder. Mina fingrar etsar osynliga nyanser i dina lungor. Mellan det som finns och det som är skapas svarta hål. Avgrunder att slungas mellan. Slitas till icke existerande stoft. Återfödas mellan varje svarthåls andetag. I ett andetag annat än mitt egna föds ett varande. En undertryckt viskning.

Vi är inte de vi vill vara.

Annonser

Allusion

Viskningarna i bakhuvudet. De som sällan får munnen att forma ord. Fingrarna att glida över tangentbordet, fatta penna och klottra ner enstaka fraser. De som har kapaciteten att växa till någonting mer. Orden undflyr dig, så som de ofta gör dessa dagar. Fastklibbade avgrundsvrål i strupen.

Krackeleringen du inväntar sker aldrig. Djupsuckandes vänder du bort ansiktet. Du vet inte hur det hände. Det smög sig på. Kravlade in under huden och infesterade. Byggde labyrinter att springa igenom. Undanskuffat i skrymslen gömmer de sig. Orden otillräckliga i sin förmåga att specificera. Observera orden. De flyr från andras munnar, kropparna rör sig samstämmigt.

Fastnålad. Stirrandes. Du undrar hur du hamnade här. Utsidan med avgrundsschism till insidan. Orden som inte kan bli till vad de är för de existerar inte. Evigt tystskrikandes, aldrig syresatta. Formlöst gömmer de sig, undflyr ögon som blickar inåt. Händer famlar i blindo, utslitningsförsöken få, misslyckade. Dömda att avgrundsskrika i dagsljuset de aldrig ser. Bortglömda men alltid närvarande.

Flykt

Minnen fastankrade i notnostalgi. Kristallklart ihågkommande av varenda andetag. Orden som flyktigt vandrade mellan oss, alla osagda varanden som aldrig kommer att finnas där, inte då. Kanske finns de där under en morgondag. En möjlighet att hitta hem till det som var. Egentligen är det självbedrägeri. Dåtid kommer aldrig att kunna bli nutid och vi är inte de vi var då. Varenda sekund som förflutit sedan dess omformade oss. Skulle vi känna igen varandra om vi stod där i dag? Öga mot öga, näsa mot näsa, mun mot mun. Fysikaliskt igenkännande känns sannolikt. Ansiktena fastetsade på hornhinnan. Igenkännandet av väsen känns flyktigare. Bortsorterade minnen. Har jag enbart hållit kvar i det som kändes, det som brann ut i fingertopparna och avgrundsvrålade? Vardagen som snirklar in mellan allt, infekterande, kristalliserande. Bortskuffad av intensitet. Inte mindre influerande. Enbart mindre ihågkommet. Det som är försvinner, det som kommer okänt, det som varit snedvridet av sensationer.

Avgrundssucken dånar stillsamt när mina fötter rör marken.

Fragment

Fragmenterade rester. Känslan gnager i nerverna. Märkligheten i att de ter sig lägga sådan tyngd i känslornas utsida. Förmedlandet, inte kännandet. Känslodiskrepans. Eller kanske borde det vara utåtriktad känslodiskrepans. Kännandet evigt närvarande, även om de inte ser. Etsat i ord, rad efter rad. Knytnävsslags ord vävda med flackhetens ögon. Egentligen inser jag att kännandet aldrig var relevant för dem, även när de sa att det var det. Ett måste sägande. Ett misstroende förklätt i ett vi bryr oss. För de lyssnar sällan på vad du säger, de observerar din yta. Förklädnadslapptäcket var inte färdigsytt än, otäckta ytor visade blodflödiga sår, synliga om de visste vad de skulle lyssna efter. Icke-observerbart. Lyssna. Se inte.

Ögonrörelser framkallar ett lutande av huvudet. Ytan är inte osynlig, enbart kontextlös. Förstärkande, förfinande, förvillande, förstörande. Förmågan att snurra ditt huvud runt sig självt tills det knäcks vid kotorna och du ramlar. Svårigheten i att andas utan mun. Kontextlöshetens befrielse. Kunna andas med egen mun. Det har onekligen sina fördelar.

Orden kapslar in sanningen, förklädda i tonlägen och mimik. Avgeneraliseringens långsamhet. Insikten landade när du föll tystskrikandes ner i avgrunden. Blodiga fingrar famlande efter väggen, i förtvivlan vände du utsidan in, sträckte nervtrådarna och virade dem runt utbuktande stenar, avgrundssugsbromsande men inte sinande. Händer famlar runt dina fotleder, hungrigt neddragandes. Förtvivlan skapar ett förfinat lapptäcke. Mödosamt konstruerat. Smärtskyddande, avståndsskapande. Smeksamt kärleksfullt, frustrations avslitande.

Kringgående insikter. Vetandets fragmentariska bilder hopar sig under huden. Eviga påminnelser om konsekvenserna av vad du skapade. Egenhändigt men inte ensamt.

Sammanflätat

Det kommer in som ett ångvält och så sitter jag där. Öppen mun, hålögd förvåning. Skriften flyr mellan fingrarna, jag försöker fånga upp det som tillåts i virveln innan det sugs ner i katakombernas djup. För de sitter där, smidigt uppradade, lydigt väntandes. Lydig är egentligen fel ord, påtvingad förväntning, förfasning, kanske förhoppning. Svårt att säga. När dörren vidgas rusar de, hopandes trängs de genom springan som öppnat sig, den ena ivrigare än den andre att få komma igenom den här gången, de känns allihop. In i benmärgen, nedsugandes i magen. Ni vet, det där som golvar dig till apatins håglöshet. Egentligen är apati fel ord. Det ser enbart ut som apati, insidan är allt annat än apatisk. Vilket är egentligen viktigast, hur det ser ut eller hur det är? Beror säkerligen på ståndpunkten en har. Inifrån eller utifrån. Det går inte att inneha båda positionerna samtidigt, inte än. Borde lära mig att astralprojicera, kanske kan jag då avgöra vilket som är viktigast. Insidan eller utsidan.

Syns sömmar utanpå? Skickligt vävda genom åren. Precist ihopsydda delar. Ett förklädnadslapptäcke. En gång försökte jag ta av mig det, det gick inte. Av misstag, eller var det kanske med flit, ett flit sprunget från det undermedvetna, insåg jag att jag hade sytt in täcket i mig själv, nu icke-separerarbart. Ville jag någonsin att det skulle gå att ta av eller var det en nödvändig konsekvens? Hade förklädnadslapptäcket kunnat skapas utan att bli insytt i mig? Retroaktiva frågor är svåra att få svar på. I sin essens kanske till och med omöjliga, dock tror jag inte på möjligheter enbart sannolikheter. Lager på lager. Hud någonstans däremellan. Vi är alltid mer än det som syns, vi är tätt invävda med världen runt om oss, den är samtidigt i oss. Den massiva samhällshjärnan, sammanvävt av osynliga neuroner. Ombildandes, nyskapandes. Ständigt föränderlig och alltid densamma.

Skriftspråkets osynliga vägg. Du tar dig inte igenom till dem. De där skrift regerar. Ditt skriftspråk låg aldrig nära till hands, speciellt inte det skriftspråket som passade in i deras värld. Ditt språk var det utflytande, det ihopvävda, sammanflätade, kanske kan vi kalla det poetiskt. Även om poetiskt inte är allt, ett sådant snävt ord för ord som rymmer så mycket mer. Avskalad myckenhet. Precisions faktaheten utan utsvävningarna och påhittade ord, förståeligt är inte ett ord som ligger nära till hands. Och du påminns om hur det var när dina läppar formade ord och tappert försökte uttrycka allt som fanns virvlandes bakom huden. De andra, de förstod inte då heller. Frustrationen ersattes så småningom av uppgivet suckande, emellanåt penetrerat av ilska när frustrationen inte lyckas håll sig samman längre. Översköljningen av insikten trycker ner dig till apatins utsida. Orden som väggar du inte tar dig förbi, inte där och inte här.

En existens av förklädnadslapptäcke och otaliga väggar doseras uppgivet av utsidans apati. Tätt sammanflätat till allting samtidigt som orden aldrig räcker till, oförståeliga och förståeliga, men aldrig passande.

Utsliten Autonomi

Mycket har rumlat runt i tingesten mellan öronen, det skrivna språket har tyvärr varit mindre samarbetsvilligt, vilket har lett till översvamlande kommentarer i vissa kommentarsfält med en ordformulering som lämnar mycket att önska med en stor dos överinformationsutdelning alternativt evigt stirrandes i minut efter minut i ett tappert försök att komma på en kommentar till eminent blogginlägg nummer fem den veckan. Tio minuter stirrandes senare stänger jag fönstret, öppnar upp ett nytt. Repeterar process. Stoppknapp sökes, alternativ generaliseringsförmåga. Osamarbetsvilliga hjärna.

Den här veckan hade jag min första föreläsning som en del i en utbildning som görs i stadsdelen för utförarpersonal. Utbildningen syftar till att öka kunskapen om våld i nära relationer och det är där jag kommer in eftersom jag tillhör en grupp (av många) som klassas som särskilt utsatt av Socialstyrelsen, med det menas att en har en större sannolikhet att bli utsatt för våld än genomsnittet. Inför dessa föreläsningar (fem kvar denna sidan sommaren) har det funderats och konverserats gällande vad som skulle få ta plats i mitt anförande, under denna processen slog det till som en slägga bakom pannbenet. Där stod jag, ansikte mot ansikte med det som etsat sig in djupast, det som slugt och nästan obemärkt format om, raserat, trasslat.

De som har läst de senaste inläggen har fått se en av delarna i min trauma historia, den har fått ta form här som en del i det terapiarbete som åsyftar till att omkonstruera minnen av traumatiska händelser till minnen som beter sig som andra minnen. Hjärnan har ingen förinbyggd trauma minneshanteringsstrategi och min hjärna behövde ha tid och kunskap att lära sig det, för den som är intresserad kallas det för Prolonged Exposure Therapy ( länk om en vill läsa lite om vad det innebär: Prolonged exposure – en effektiv metod vid PTSD och samsjuklighet). Under den här tiden har det slagit mig att det som har satt djupast spår i min person inte var våldtäkterna eller den fysiska misshandeln, absolut har de påverkat något enormt, men de har inte blivit invävda i systemet på samma sätt som de ord jag fick höra.

Dessa ord kom från olika människor vid olika tidpunkter, under väldigt många år. Under många år berörde de mig inte, mycket tack vare en underbar familj där vi alla, oavsett egenheter, alltid har blivit accepterade och respekterade precis som vi är, men efter en tid började de nästla sig in. Luckra upp. Cementeringen kom under mina år i psykiatrin. Konsekvent misstrodd (inte av alla, det är viktigt att poängtera att det fanns underbara människor i min närhet inom psykiatrin). Konsekvent omyndigförklarad. Jag känner fel. Jag ljuger. Jag kan om jag vill jag måste bara anstränga mig. Jag är fel. Orden har flödat från munnar av människor från psykiatrin, i andra stunder från umgängeskretsar eller en dåvarande partner, till slut min egen.

Femton år och tre utbrändhetssmällar senare sitter du här, sönderkuvad av systemen, av samhällsnormer. Automatsvarar ja för du vill inte skapa problem, folk blir så arga och du orkar inte ta en strid till. Autonomin krossad, tillintetgjord. Du är inte din egen person och till slut inser du att du även vänt våldet mot dig själv. Tvingat dig till att göra saker du egentligen inte kan. För du ska ju kunna. Som alla andra. Samhället skapade egenmisshandel, det behövde inte ens engagera sig längre, jag gjorde det alldeles utmärkt på egen hand. Till viss del gör jag det fortfarande, även om det blivit mindre med åren, när jag förstod och tillät mig själv att känna att det är okej att inte kunna göra vissa saker, du är inte fel för det. Du är aldrig fel.

Så jag sitter där, säger detta till gruppen utförarpersonal som sitter framför mig för det är så oerhört viktigt att de förstår. Vet om. Ser skadan de kan orsaka människor, hur systemen som säger sig vara till för att hjälpa ofta ingenting annat gör än att trasa sönder, slita ut autonomin från under våra fötter för att sedan stampa på oss tills vi stampar på oss själva.

Sekunder

Det etsar sig in i fibrerna, sliter hål i en fabricerad verklighet. Mina nerver upplever känslorna i varje minutiös sekund, för evigt etsat in i kroppens varenda organ. En kanske skulle kunna få för sig att det är de fysiska handlingarna jag utsattes för var de som satte tydligast spår, de agerade dock mer katalysator, handlingar vars följdeffekter jag först nu börjar förstå, verkligen förstå, inte enbart att anta utan att se dem, nakna i sin brutalitet.

Varje del av min varelse upplever känslorna. De sker under sekunder. Sekundevigheter. Kroppsgränser suddas ut och jag känner inte vart jag börjar och han slutar. Omsluten. Omhuldad. En organism. En korpulent virvel av alltets ingenting. När avsiktsförståelse sjunker in dras en del av mig neråt, inåt, låses in bakom en vägg. Den resterande delen imploderas, splittras i oåterkalleliga skärvor som borrar sig ut ur huden och svarthetens ingenting sväljer alltet. Emellanåt funderar jag på om det är som döden upplevs. Som ett ingenting. Dissociation är ett levande ingenting.

Jag sitter på golvet i hans rum en tid efter, dagar, veckor, månader. I dissociationslandet saknas tid. Jag frågar varför. Han skrattar mig rakt upp i ansiktet.

I dikt efter dikt läser jag ord jag inte minns. Händelser förlorade till avgrunden.

Orden flödar ur min mun, repetition efter repetition. Känslan etsar sig in, sliter i fibrerna, sticker ut i fingerspetsarna. Sekunder som slet ut allt jag då var, ett fullkomligt raserande av gränser, uppslukade av ingentinget. Bedövat raseri. Den eviga maktlösheten, fullkomligheten av ingentinget. Orden icke-existerande, futila, otillräckliga.

Sekunder som slet ut allt jag var, raserade världsbilder, nästlade sig in, skapade ofullkomliga överlevnadsmekanismer. Forcerade, övade, gödda, impregnerade. Fastetsade. Så jag känner inte, jag förnimmer, en evig gråskala av flackhet. Ivrigt trevande försöker jag gräva igenom till känsloskrymslena, slita ut dem, forcera in deras splittror i resten. Futila försök. Kallt raseri.  Förnimmelser bleknar, orden blir svårare, deras sekunder snirklade sig in, trasade sönder, cementerade väggar. Och jag förstod alldeles för sent att det jag blev, är det jag är.