Hudskimmer

Hur hamnade allt här? Insidan på utsidan. Eller är det utsidan på insidan?

Jag har glömt hur jag en gång vandrade på stigar i lummiga skogar. Blåbärsfyllda ris och barfota ben.

Sagolika hämndaktioner. Att kapitulera vid fotsulorna. Hit men inte längre.

Och jag fann dig där ån mynnade ut i sjön. Kristallklart skimmer täckte din hud när jag slet av den.

Jag ville så gärna se vad som fanns där under.

Annonser

Fastfjättrad

Och jag kommer inte ihåg hur jag hamnade här. Med öppen mun och tankarna fastvirade runt fotlederna. Spektakulärt stilrent. Invirat runt varenda kota. Minutiöst sammanfogat för att distrahera. Konsekvensagerande. Mönster att skifta igenom, emellan. Glida sömlöst mellan skarvarna så att de inte upptäcker vad som sipprar ut.

Andas in. Om du håller andan tillräckligt länge kanske smärtan slutar slita i lungorna.

Och jag undrar om det alltid var så här? Fastkedjad i tidsfixerade evighetsloopar. Konstruerade. Påfyllda. Bara en droppe till. Och bägaren rinner aldrig över.

Det bränner under huden lika mycket då som idag. Konstruktionssätt att gömma sig bakom. Förfinad stabilitet.

Och de frågar inte längre. Och du orkar inte visa. Orkar inte se glasartade ögon och armar som inte vill vira sig runt dig. Ord som de ignorerar. Insidans schism till utsidan. Så du kapslar in. Stoppar undan. Faller handlöst när de vänder sig om och går.

Fixerar låsmekanismer. Flyktskapat självmord. Tystskrikandes under huden och du tynar ur existens.

Labyrinter

Invirat. Ihopklistrat. Utsmetat läppstift på handens ovansida. Du tittar upp förvånat. Hur hamnade du här? Springandes i labyrinterna. Varför skyltas det inte? Även labyrinter har en tänkt väg. En slutstation. Världsherravälde. Labyrint på rubiks kub. Du måste lösa alla föränderligt rörliga delar för att komma vidare. Du vaknar svettandes och suckar djupt. Sliten vakenhet och kapitulationen är endast ett andetag bort.

Andas

Kanske fanns du där även innan. Spegelblank och åtråvärd.

Spirande slets du från rötterna. Skriken överröstade vittrornas klagosång.

De begravde sig djupt.

Du försökte tränga ner dina rötter under deras. För att hindra infektionen från att sprida sig.

Andningshålen.

Sedan kom de. Snirklandes. Virade sig runt. Borrade sig in. Infektionsspridningen ett faktum du inte kunde undkomma.

Andas.

Om du bara kunde andas skulle du kanske du kunna möta din reflektion.

Spegelblank och åtråvärd.

Destruktion

Om jag stannade där. Andades under huden. Risken att splittras i otaliga skärvor att karva in djupa sår i din mjölkvita hud. Skammen gnagandes bakom bröstbenen. Infekterade sår som aldrig får läka utan luft.

Fragment från spårvagnsfärden hem. Ett annat du. Din hud etsade spår i benmärgen begravda i avgrundshål. Hur självhatet tillät dig forcera in dina fingrar i den apatiska varelsen när svärtan brutit sin gångbana och ljuset strilade in. För jag förtjänade inte bättre än så.

Skamfyllda steg slog mot asfalten. Dagen efter pillret bittert i strupen.

Monsterhetens enkelhet. Skammen sliter hjärtat ner till fötterna. Pulsen strålar ut i fingrarna.

Sex som vapen att slunga mot min kropp. Utan eftertanke. Konstruktion. Felmekaniserad överlevnad.

Blodspåren osynliga då självhatet ristas på insidan.

Tre akter i förstörelse

*Varning: Innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp.*

 

 

Detta inlägg är skrivet som en del i det fortsatta arbetet i att bearbeta trauman.

AKT 1

Ett dunkelt ljus ligger över enrumslägenheten. En konversation tar plats, som det ofta gör, mellan dessa sammankopplade varelser. Vi befinner oss på sängen i det bottenplans belägna rummet. Den enda platsen att placera sin kropp i en någorlunda bekväm ställning. Halvliggandes och mörkret dalar när orden konstruerar varanden och formulerar tankar. I en svepning uppenbarar sig hans händer på mina bröst. Hjärnan försöker koppla i hop händelsen till något förståeligt. Ben trycker sig mot mina lår. Lemmarna förvandlas till bly när läppar som inte tillhör mig letar sig fram över min mun. Hungriga fingrar vandrar över min lealösa kropp, forcerar sig in under tröjan, rör sig med medveten beslutsamhet över mina bröst och bröstvårtor. Hans hårdhet pressar sig ner mot mina lår där han sitter. Fingrar som förflyttar sig ner över magen och forcerar sig in under troskanten, pressar sig in. Tid bortom tid förflyter. Sekundevigheter. Tyngden förflyttar sig tvärt bort från mina lår. Ett evighetsvarande och jag sätter mig upp. Förstummad. Känsloparalyserad. Orden som flyter från hans mun hörs men försvinner i stormen bakom revbenen. Han sitter på golvet nedbruten. Vill ringa polisen. Ange sig själv. Sona sitt brott. Ordlöst sätter jag på mig skorna, tar väskan i handen och öppnar dörren. Kvällen slår emot mina näthinnor när mörkret sänker sig över mitt medvetande.

AKT 2

Lampor kastar ett svagt sken över köksgolvet. Tequilan bränner i strupen. Nedsipprande. Värmande.

Uppvaknande. Hans kropp har suddat ut min egen. Varma andetag mot min hals. Ett sekundevighets varande tills du förlorar dig själv till mörkret du nyss vaknade upp ifrån.

AKT 3

Blodet rusade i våra ådror och skratten varvades med utsvängningar på dansgolvet.

Ett rum på ovanvåningen i ett hus tillhörande en av de andra två varelserna som delar utrymmet med min egen. Kollapsar på en madrass. Utmattningen sköljer igenom vartenda köttsligt skrymsle.

Verkligheten slungar mig brutalt ut ur medvetslöshetens mörker. Bakom mig känner jag hans händer pressa mot mina höftben när han hungrigt pressar sig djupare med varje andetag. Min mun kan inte inandas nytt syre. Hans händer håller fast i mitt huvud. Rör det fram och tillbaka över den kvävande hårdheten.

Mörkret sliter mig tillbaka. Drar mig under till avgrunden. Ögonen öppnar sig och ser ljuset strila in i rummet där enbart min varelse existerar. Uppletande av gårdagens utstyrsel. Smyger ned för trappan och ut genom altandörren in i den skimrande morgonsolen.

Etsning

Stretandes i lungorna. Andetagens ovilja att stagnera. En kvarleva från icke-realitetsvärlden. Känslan som naglar sig fast under huden och vägrar släppa taget. Fascinationen över det som nedsugandes etsar sig fast bakom revbenen. Lämnar rödskimrande spår när det letar sig ner till fötterna.

Och de händer som vilar stilla. Väntandes på att sträcka sig över avgrundscentimetrarna för att leta sig in under huden på andra sidan. Gräva sig in, forcera undan. Eliminera konstruerade osäkerhetsbarriärer.

Mellan andetagen dånar viskningar av det vi aldrig säger.