Tre akter i förstörelse

*Varning: Innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp.*

 

 

Detta inlägg är skrivet som en del i det fortsatta arbetet i att bearbeta trauman.

AKT 1

Ett dunkelt ljus ligger över enrumslägenheten. En konversation tar plats, som det ofta gör, mellan dessa sammankopplade varelser. Vi befinner oss på sängen i det bottenplans belägna rummet. Den enda platsen att placera sin kropp i en någorlunda bekväm ställning. Halvliggandes och mörkret dalar när orden konstruerar varanden och formulerar tankar. I en svepning uppenbarar sig hans händer på mina bröst. Hjärnan försöker koppla i hop händelsen till något förståeligt. Ben trycker sig mot mina lår. Lemmarna förvandlas till bly när läppar som inte tillhör mig letar sig fram över min mun. Hungriga fingrar vandrar över min lealösa kropp, forcerar sig in under tröjan, rör sig med medveten beslutsamhet över mina bröst och bröstvårtor. Hans hårdhet pressar sig ner mot mina lår där han sitter. Fingrar som förflyttar sig ner över magen och forcerar sig in under troskanten, pressar sig in. Tid bortom tid förflyter. Sekundevigheter. Tyngden förflyttar sig tvärt bort från mina lår. Ett evighetsvarande och jag sätter mig upp. Förstummad. Känsloparalyserad. Orden som flyter från hans mun hörs men försvinner i stormen bakom revbenen. Han sitter på golvet nedbruten. Vill ringa polisen. Ange sig själv. Sona sitt brott. Ordlöst sätter jag på mig skorna, tar väskan i handen och öppnar dörren. Kvällen slår emot mina näthinnor när mörkret sänker sig över mitt medvetande.

AKT 2

Lampor kastar ett svagt sken över köksgolvet. Tequilan bränner i strupen. Nedsipprande. Värmande.

Uppvaknande. Hans kropp har suddat ut min egen. Varma andetag mot min hals. Ett sekundevighets varande tills du förlorar dig själv till mörkret du nyss vaknade upp ifrån.

AKT 3

Blodet rusade i våra ådror och skratten varvades med utsvängningar på dansgolvet.

Ett rum på ovanvåningen i ett hus tillhörande en av de andra två varelserna som delar utrymmet med min egen. Kollapsar på en madrass. Utmattningen sköljer igenom vartenda köttsligt skrymsle.

Verkligheten slungar mig brutalt ut ur medvetslöshetens mörker. Bakom mig känner jag hans händer pressa mot mina höftben när han hungrigt pressar sig djupare med varje andetag. Min mun kan inte inandas nytt syre. Hans händer håller fast i mitt huvud. Rör det fram och tillbaka över den kvävande hårdheten.

Mörkret sliter mig tillbaka. Drar mig under till avgrunden. Ögonen öppnar sig och ser ljuset strila in i rummet där enbart min varelse existerar. Uppletande av gårdagens utstyrsel. Smyger ned för trappan och ut genom altandörren in i den skimrande morgonsolen.

Annonser

Etsning

Stretandes i lungorna. Andetagens ovilja att stagnera. En kvarleva från icke-realitetsvärlden. Känslan som naglar sig fast under huden och vägrar släppa taget. Fascinationen över det som nedsugandes etsar sig fast bakom revbenen. Lämnar rödskimrande spår när det letar sig ner till fötterna.

Och de händer som vilar stilla. Väntandes på att sträcka sig över avgrundscentimetrarna för att leta sig in under huden på andra sidan. Gräva sig in, forcera undan. Eliminera konstruerade osäkerhetsbarriärer.

Mellan andetagen dånar viskningar av det vi aldrig säger.

Stoft

De som är här men ändå inte här. I avgrundsdjupet reduceras de till det som en gång varit. Slitningarna i det blodsröda skapar skapar orkaner mellan revbenen. Ilat skenande i strupen. Det som fastnar förblir osagt. Förblir kännande. Ett raserande av föreställningar. Ett behov av att slita ut, forcera in det mellan dina tänder. Mina fingrar etsar osynliga nyanser i dina lungor. Mellan det som finns och det som är skapas svarta hål. Avgrunder att slungas mellan. Slitas till icke existerande stoft. Återfödas mellan varje svarthåls andetag. I ett andetag annat än mitt egna föds ett varande. En undertryckt viskning.

Vi är inte de vi vill vara.

Allusion

Viskningarna i bakhuvudet. De som sällan får munnen att forma ord. Fingrarna att glida över tangentbordet, fatta penna och klottra ner enstaka fraser. De som har kapaciteten att växa till någonting mer. Orden undflyr dig, så som de ofta gör dessa dagar. Fastklibbade avgrundsvrål i strupen.

Krackeleringen du inväntar sker aldrig. Djupsuckandes vänder du bort ansiktet. Du vet inte hur det hände. Det smög sig på. Kravlade in under huden och infesterade. Byggde labyrinter att springa igenom. Undanskuffat i skrymslen gömmer de sig. Orden otillräckliga i sin förmåga att specificera. Observera orden. De flyr från andras munnar, kropparna rör sig samstämmigt.

Fastnålad. Stirrandes. Du undrar hur du hamnade här. Utsidan med avgrundsschism till insidan. Orden som inte kan bli till vad de är för de existerar inte. Evigt tystskrikandes, aldrig syresatta. Formlöst gömmer de sig, undflyr ögon som blickar inåt. Händer famlar i blindo, utslitningsförsöken få, misslyckade. Dömda att avgrundsskrika i dagsljuset de aldrig ser. Bortglömda men alltid närvarande.

Flykt

Minnen fastankrade i notnostalgi. Kristallklart ihågkommande av varenda andetag. Orden som flyktigt vandrade mellan oss, alla osagda varanden som aldrig kommer att finnas där, inte då. Kanske finns de där under en morgondag. En möjlighet att hitta hem till det som var. Egentligen är det självbedrägeri. Dåtid kommer aldrig att kunna bli nutid och vi är inte de vi var då. Varenda sekund som förflutit sedan dess omformade oss. Skulle vi känna igen varandra om vi stod där i dag? Öga mot öga, näsa mot näsa, mun mot mun. Fysikaliskt igenkännande känns sannolikt. Ansiktena fastetsade på hornhinnan. Igenkännandet av väsen känns flyktigare. Bortsorterade minnen. Har jag enbart hållit kvar i det som kändes, det som brann ut i fingertopparna och avgrundsvrålade? Vardagen som snirklar in mellan allt, infekterande, kristalliserande. Bortskuffad av intensitet. Inte mindre influerande. Enbart mindre ihågkommet. Det som är försvinner, det som kommer okänt, det som varit snedvridet av sensationer.

Avgrundssucken dånar stillsamt när mina fötter rör marken.

Fragment

Fragmenterade rester. Känslan gnager i nerverna. Märkligheten i att de ter sig lägga sådan tyngd i känslornas utsida. Förmedlandet, inte kännandet. Känslodiskrepans. Eller kanske borde det vara utåtriktad känslodiskrepans. Kännandet evigt närvarande, även om de inte ser. Etsat i ord, rad efter rad. Knytnävsslags ord vävda med flackhetens ögon. Egentligen inser jag att kännandet aldrig var relevant för dem, även när de sa att det var det. Ett måste sägande. Ett misstroende förklätt i ett vi bryr oss. För de lyssnar sällan på vad du säger, de observerar din yta. Förklädnadslapptäcket var inte färdigsytt än, otäckta ytor visade blodflödiga sår, synliga om de visste vad de skulle lyssna efter. Icke-observerbart. Lyssna. Se inte.

Ögonrörelser framkallar ett lutande av huvudet. Ytan är inte osynlig, enbart kontextlös. Förstärkande, förfinande, förvillande, förstörande. Förmågan att snurra ditt huvud runt sig självt tills det knäcks vid kotorna och du ramlar. Svårigheten i att andas utan mun. Kontextlöshetens befrielse. Kunna andas med egen mun. Det har onekligen sina fördelar.

Orden kapslar in sanningen, förklädda i tonlägen och mimik. Avgeneraliseringens långsamhet. Insikten landade när du föll tystskrikandes ner i avgrunden. Blodiga fingrar famlande efter väggen, i förtvivlan vände du utsidan in, sträckte nervtrådarna och virade dem runt utbuktande stenar, avgrundssugsbromsande men inte sinande. Händer famlar runt dina fotleder, hungrigt neddragandes. Förtvivlan skapar ett förfinat lapptäcke. Mödosamt konstruerat. Smärtskyddande, avståndsskapande. Smeksamt kärleksfullt, frustrations avslitande.

Kringgående insikter. Vetandets fragmentariska bilder hopar sig under huden. Eviga påminnelser om konsekvenserna av vad du skapade. Egenhändigt men inte ensamt.

Sammanflätat

Det kommer in som ett ångvält och så sitter jag där. Öppen mun, hålögd förvåning. Skriften flyr mellan fingrarna, jag försöker fånga upp det som tillåts i virveln innan det sugs ner i katakombernas djup. För de sitter där, smidigt uppradade, lydigt väntandes. Lydig är egentligen fel ord, påtvingad förväntning, förfasning, kanske förhoppning. Svårt att säga. När dörren vidgas rusar de, hopandes trängs de genom springan som öppnat sig, den ena ivrigare än den andre att få komma igenom den här gången, de känns allihop. In i benmärgen, nedsugandes i magen. Ni vet, det där som golvar dig till apatins håglöshet. Egentligen är apati fel ord. Det ser enbart ut som apati, insidan är allt annat än apatisk. Vilket är egentligen viktigast, hur det ser ut eller hur det är? Beror säkerligen på ståndpunkten en har. Inifrån eller utifrån. Det går inte att inneha båda positionerna samtidigt, inte än. Borde lära mig att astralprojicera, kanske kan jag då avgöra vilket som är viktigast. Insidan eller utsidan.

Syns sömmar utanpå? Skickligt vävda genom åren. Precist ihopsydda delar. Ett förklädnadslapptäcke. En gång försökte jag ta av mig det, det gick inte. Av misstag, eller var det kanske med flit, ett flit sprunget från det undermedvetna, insåg jag att jag hade sytt in täcket i mig själv, nu icke-separerarbart. Ville jag någonsin att det skulle gå att ta av eller var det en nödvändig konsekvens? Hade förklädnadslapptäcket kunnat skapas utan att bli insytt i mig? Retroaktiva frågor är svåra att få svar på. I sin essens kanske till och med omöjliga, dock tror jag inte på möjligheter enbart sannolikheter. Lager på lager. Hud någonstans däremellan. Vi är alltid mer än det som syns, vi är tätt invävda med världen runt om oss, den är samtidigt i oss. Den massiva samhällshjärnan, sammanvävt av osynliga neuroner. Ombildandes, nyskapandes. Ständigt föränderlig och alltid densamma.

Skriftspråkets osynliga vägg. Du tar dig inte igenom till dem. De där skrift regerar. Ditt skriftspråk låg aldrig nära till hands, speciellt inte det skriftspråket som passade in i deras värld. Ditt språk var det utflytande, det ihopvävda, sammanflätade, kanske kan vi kalla det poetiskt. Även om poetiskt inte är allt, ett sådant snävt ord för ord som rymmer så mycket mer. Avskalad myckenhet. Precisions faktaheten utan utsvävningarna och påhittade ord, förståeligt är inte ett ord som ligger nära till hands. Och du påminns om hur det var när dina läppar formade ord och tappert försökte uttrycka allt som fanns virvlandes bakom huden. De andra, de förstod inte då heller. Frustrationen ersattes så småningom av uppgivet suckande, emellanåt penetrerat av ilska när frustrationen inte lyckas håll sig samman längre. Översköljningen av insikten trycker ner dig till apatins utsida. Orden som väggar du inte tar dig förbi, inte där och inte här.

En existens av förklädnadslapptäcke och otaliga väggar doseras uppgivet av utsidans apati. Tätt sammanflätat till allting samtidigt som orden aldrig räcker till, oförståeliga och förståeliga, men aldrig passande.