Hjärntvätts Fundering

Under min sedvanliga rutin i att äta frukost (som i dag var havre & quinoa gröt med linfrön, kokossocker och kanel – ha, jag börjar bli så vanlig att jag delar med mig vad jag ätit till frukost *slaps forhead*) och titta på morgon TV på SVT dök Nöjespanelen upp på tidigare nämnda morgonprogram. Den dyker förvisso upp de flesta fredagar men i dag var den extra intressant, eller ptja, beror väl på vad man tycker är intressant egentligen, personligen tyckte jag att den var extra intressant i dag i alla fall. Den fick mig nämligen att fundera på en sak. Det var en prisutdelning nu i veckan, ni vet ”vem är den bästa på TV grejen” grejen. Hur som, Filip och Fredrik vann visst tre priser, och de tre i soffan påpekar hur kul det är när två så klipska, intelligenta och roliga människor vinner pris. Errrr, tänkte jag. Har jag missat något? Tycker mest att det är banala, korkade och tråkiga. Sen kom den intressanta funderingen: de kanske pysslar med hjärntvätt?! För varför skulle annars så många människor beundra dem när jag själv mest vill spy galla över dem och metaforiskt ge dem ett nackskott? Indeed my friends, indeed, you see my point here.

Denna ovanstående interna diskussion ledde till en annan tanke jag grunnat på ett tag nu, men inte direkt fått någon kläm på så att säga. Sidonotering: Varje gång jag tänker/säger/skriver ordet kläm så får jag en bild på en knytnäve som klämmer något mjukt i huvudet, föremålet den klämmer är lite suddigt, därav den vaga beskrivningen. Sidonotering slut. När jag var yngre och fick höra nästan dagligen att jag var arrogant, känslokall, oförskämd etc. så funderade jag på om jag var sociopat/psykopat. Mitt känsloliv fungerar inte som andras gör, jag har ingen affekt reaktion på komplimanger och förolämpningar och min empatiförmåga är begränsad. Inte så märkligt att jag började ställa mig själv den frågan. Den förföljer mig dock lite titt som tätt fortfarande, tittar ut under den grå massan för att rumla runt och röra om där inne innan den försvinner igen. Denna farhåga har krossats flera gånger inom psykiatrin av diverse personer. De har påpekat att jag faktiskt inte har avsaknad av empati, bara en väldigt begränsad sådan samt att jag har inte en avsaknad av samvete, bara (igen) ett väldigt begränsat sådant. Här kommer dock min egna hjärna in och spökar runt lite med sig själv. Tänk om jag hjärntvättat mig själv? Om jag de facto lärt mig att härma så pass bra att jag till och med kan lura mig själv? Och sedan går det runt så där ett tag, där jag grunnar på om huruvida det är möjligt att hjärntvätta sig själv, vara medveten om det och sedan fortfarande vara det. Urgh, det blev rörigt.

Diskussionen i mitt huvud tror jag fick extra bränsle den här veckan då psykolog M och jag pratade om att jag härmar andras kroppsspråk extremt ofta, detta eftersom jag har ett väldigt begränsat kroppsspråk själv och jag förmodligen fick bra respons när jag gjorde så när jag var liten. Detta har dock som en bakuteffekt att jag också får deras känslomönster, som jag sedan får problem i att separera från mitt eget (känner knappt igen min egna känslor så ni förstår kanske problematiken). Intressant egentligen, att jag förfinat det så mycket. Vilket förmodligen är en av anledningarna till varför jag inte umgås med andra i stora doser, förutom intrycksbelastningen och ”komma ihåg att inte säga något korkat” grejen, jag tappar bort mig själv lite grann i ekvationen. Att jag sedan inte kan släppa en diskussion komplicerar ytterligare. Knepigt att förklara men jag lade upp bilder från sessionen med M i ett tidigare inlägg så kika på de. Försöker fortfarande få grepp om det själv.

Slutnotering: Efter två pass Kombatan denna veckan och efter att inte ha tränat någonting på nio år så kan jag konstatera att jag inte har träningsvärk, vilket förstärker min mors teori: Jag är en alien.

Annonser

2 reaktioner på ”Hjärntvätts Fundering

  1. Du har en väldigt fin poäng. Och jo, visst ser jag det så också för det mesta, jag bryr om de som står mig nära och mår dåligt när jag sårar dem. Dock gör hjärnan sådana där konstiga loopar ganska ofta. Sedan att jag blev kallade för känslokall, psykopat osv större delen av ungdomen underlättar inte alltid, men summa summarum innerst inne vet jag att jag inte är det.

    Off-topic: Min moder brukar hävda att jag är en alien, så vem vet jag kanske har en tredje hjärn del 😛

    Gilla

  2. har funderat kring detta själv
    men, oftast blir jag säker på att empati och känslor inte är möjliga att härma/övas in
    om det känns fysiskt någonstans i magen när du är kär eller förlorar någon så är du förmodligen inte psykopat
    jag får påminna mig själv att jag inte kan vara psykopat då jag faktiskt känner för mycket vad det gäller mina nära och kära
    däremot klarar jag inte av att umgås med dem.. längre – så visst finns det orsak att fråga sig ibland

    liten parentes.. intressant är när hjärnan talar om för en individ som saknar en lem att hen har kvar den och till och med har kvar den gamla nervsmärtan i just den gällande
    knappast härmat eller något sådant
    men helt klart något som krånglat till sig i hjärnan, en kvarglömd känsla som inte borde vara där men är det ändå pga hårdvarufel
    den går att rätta till dock, genom lite hjälp av läkare. men det gäller ju mest konsekvenser för kroppen, skalet
    slut parentes

    vårt samvete sitter i hjärnan och så länge vi inte råkar ut för någon ordentlig hjärnskada/stroke etc så tror jag det krävs en tredje hjärndel för att verkligen kunna mästra konsten att lura sig själv att känna si och så när det passar en
    om vi har ett samvete menar jag

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s