Kaosstorm

Det finns många fascinerande ord för det. Bristande central koherens, bristande exekutiva funktioner, bristande kognitiv empati, bristande Theory of Mind, perceptionsstörningar, uppmärksamhetsstörningar, bristande impulskontroll osv. osv. osv.

Och de fascinerande orden förklarar så mycket, men ändå så lite, för egentligen är de så bakvända, så mycket fördomsfullt observerande. För gemene man säger de kanske inte så mycket, inte egentligen, eller så missar de den egentliga betydelsen och lägger in en värdering i ekvationen. För många vårdare så ser de i bland de vackra orden för mycket, och missar människan bakom orden. Diagnoser säger så mycket, men ändå så oerhört lite. Precis som ni, är vi lika men ändå så oerhört olika.

Det som sällan syns är styrkorna, fördelarna. Det omvända. Och det är inte bara för att så mycket fokus sätts på problemen, utan för att problemen i bland har blivit så ofantligt stora för att min hjärna ibland inte är lika välanpassad att existera i samhället som det ser ut i dag. Jag har väldigt få problem med mig själv utan relation. Sätt mig i relation till världen, till andra människor, till samhället och vips uppstår det helt plötsligt en stor massa av saker jag verkligen inte förstår. Vissa saker har jag lärt mig deducera fram till rent logiskt, men att behöva göra det varje gång, för varje ny situation tar på hjärnenergin. Många av er andra har en sådan fin magisk (ja, för mig ter den sig magisk) förmåga att applicera information från en situation till en annan. Ni tänker i flera steg framåt, bortom er själva, ni läser av, läser in och vet hur man skapar sådana där vänskapsband till människor man aldrig träffat förut. Och ni gör det automatiskt, helt magiskt, bara så där. Verkar väldigt praktiskt, att inte behöva tänka på det hela tiden. Ju mer intresserad jag är av det du säger desto mer ointresserad ser jag ut. Om det du säger är intressant måste jag titta bort för att kunna fokusera på orden. Att dela uppmärksamheten åt två håll samtidigt kan vara oerhört problematiskt.

Ni verkar också veta vad ni känner, så väl det fysiska som det psykiska. Jag känner inte hunger, utan äter på fasta tider, annars glömmer jag bort. Om jag är grinig är det förmodligen för att jag inte ätit på ett bra tag. För att jag ska kunna känna av om jag är sömnig eller inte så måste jag meditera på det i tystnad ett tag, annars missar jag det och kan lätt stanna uppe hela natten. Mat och sov klocka är bra saker. Smärta är också konstigt, reaktionen känns fördröjd och inte lika smärtsam som den ser ut att vara för andra. Dock kan min kropp svimma av smärta, även om jag inte upplever den. Det tog mig ungefär 25 år att känna skillnaden på ilska och ångest. Det är dock jobbigt när dessa samexisterar i bland. Väldigt förvirrande. Verkar magiskt praktiskt att bara veta vad man känner, att kunna förklara det för andra, att kommunicera det, bara så där. Jag har ingen aning om hur ni gör det, men coolt är det. Hjärnan är pretty awesome.

Jag skulle kunna tala om styrkorna, det som gör mig så oerhört awesome, men de vet jag redan, och de är inte problematiska. Jag har problem med att ödsla tid på sådant som inte är problematiskt, det verkar så, ptja, onödigt helt enkelt. I bland behöver jag dock påminna mig själv, i mitt huvud, eller av någon annan runtomkring. Det är bra att bli påmind.

Det diagnoserna missar, det alla vackra ord inte kan rå på och det som är svårast att förklara är implosionen i hjärnan. Det som händer när det känns som huvudet håller på att brinna upp. När du är halvt medveten om att du står och slår dig själv i huvudet, när du kommer till sans en minut, tio minuter, fem sekunder senare och inser att du kanske slog knytnäven i väggen för den gör minsann ont. Men du kommer inte i håg och du kommer aldrig göra det heller, för det blir som ett svart hål. Bang! Stor explosion, sedan svart. Sedan uppvaknande. Dagen efter känns kroppen som den gått tio ronder mot Mike Tyson samtidigt som den har influensa. Den känslan, panikångestilskan känslan, när allt slår mot hjärnans nervtrådar känslan… Den jag inte kan sätta ord på. Denna föreviga kaosstorm. Det är den mest av allt, det är den jag mest av allt, faktiskt vill bli av med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s