Pansarglas

Det är som en tystnad som sänker sig. En tyngd, ljudisolerat pansarglas. Jag har försökt beskriva den känslan, det varandet, förr. Det går sällan speciellt bra. Det är som att dissociera utan att helt tappa verklighetsuppfattningen. Under mina dissociations perioder tappade jag allt, kunde vakna upp hemma i sängen med bussbiljetter i fickan, cirka sex timmar bara svart, utan minne. Det händer, gudskelov, inte alls så ofta nuförtiden. Har också glömt att tacka min eminenta hjärna och kropp för dess automatiserade funktioner som gör att när jag glider in och ut ur verkligheten, fortfarande fungerar. För min hjärna stänger av i bland, i kanske en minut, tio sekunder. Den blir överhettad och då har den som en huvudströmbrytare, av och sedan på. Vilket mest är irriterande när jag raidar och gör noob misstaget från helvetet för att min hjärna tyckte det var en bra ide att stänga av just då. Det mest underhållande var när jag dog, det mindre underhållande var när jag lyckades wipa hela raiden. Mowahaha!

Det är inte så irriterande som man kanske kan tro, däremot den där ljudisoleradepansarglaskänslan, den är irriterande. Man är där men ändå inte. Allt är nära men ändå så långt borta. Det har varit så ett tag nu. Ja, ända sedan stressen efter systers bröllop lade sig. Antar att det är någon slags eftereffekt av hela ekvationen eller något. det skulle kunna ha att göra med att jag har min sista tid hos M i morgon också. Låter dock det vara osagt tills jag haft sista tiden hos M. Ni förstår, det är sällan en terapeut, läkare eller liknande lyckas med konceptet komma in och röra runt i min hjärna, på ett positivt sätt menar jag då. Bövels, det är inte ofta en människa lyckas med det konceptet överhuvudtaget. Och jag behöver det. Någon som kan trycka upp mig mot väggen och ge mig några käftsmällar. Jag kan logiskt virvel prata runt de flesta i oändlighet. Jag menar inte att göra det, det bara blir så. Är du inte vass nog att se igenom mitt skitsnack är jag vass nog att inte låta dig göra det. Förmodligen anser jag att en människa måste förtjäna det, förtjäna inträde i mitt virrvarr av nervtrådar. De flesta gör inte det. Förmodligen för att de flesta människor är tråkiga idioter. Idioti borde för övrigt vara straffbart. Ah, världen skulle vara så mycket mer behaglig då.

Det återstår att se om M’s frånvaro blir problematisk eller inte, jag kan lika lite som de flesta andra förutspå framtiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s