Högljudd Tystnad

Det blir inte mycket av någonting i dessa dagar. En utsugen reflektionsperiod. Skulle kanske kunna säga att det var en sådan där fin existentialistisk kris människor spär ut sig att de har i tid och otid. Dock är jag varken fin eller har en sådan kris. Jag vände runt, gick om den och rumlade runt i den tillräckligt under tonåren. Kom till ro och sans med  min egen och människans existens då. Försökte hoppa ut genom ett fönster en extremt nihilistisk natt i Italien när jag var 15 och där på studieresa med skolan. Dock vet jag inte om det berodde enbart på det eller på all mängden Sambuca jag råkat slänga i mig den veckan. Det var innan all storskitsexplosion. Eller kanske var det begynnelsen, 14 och transporterad över hav till en ö. Kanske var det allt som blev en sak för mycket. En flytt, hormoner, ny skola, nytt språk och sedan, det sociala. Det var en tid, en tid då jag trivdes med att vara, en välsignelse jag fick med mig hemifrån. Kan erkännas att detta ändrades snabbt, inte min stora käft, inte min impulsivitet, jag slutade aldrig att vara, jag slutade dock att trivas. Mest för att allt blev så svårt, att inte förstå, att inte förstå någonting, egentligen alls, förutom det som hade förankring i det rent intellektuella, det förstod jag, det har jag alltid gjort. Min största fördel och nackdel på en och samma gång. Jag är fortfarande fem rent känslomässigt, kanske 12 ibland, men mest fem, eller kanske tre till och med då min svåger brukar dra en liknelse mellan mig och min systerdotter som är tre. Dock tar jag det som en komplimang, hellre tre än trettio.

Dock blir flatheten fortfarande lika, ptja, flat varje gång. Kanske likgiltig skulle vara bättre, eller ljummen. Det är som ett varande och icke varande på en och samma gång. Ingenting har en egentlig mening. Det anser jag dock alltid, att ingenting har någon egentlig mening. Det i sig är icke problematiskt, ibland sipprar det bara in lite extra överallt. Som om att överhettning gått över på sig själv och förvandlats till överkylning eller något. Jag vet inte. Försöker förklara någonting jag egentligen inte kan sätt ord på. Att vara eller icke vara samtidigt. Att vara en konstant oxymoron. Högljudd tystnad. Det i sig är förmodligen förklaring till att jag kanske inte svarar på ett sms, inte skriver där jag borde, eller kanske bara suckar djupt och lindar in mig i shamanistiska slagsmål.

The forgotten

 There is a calling of a darker place

That sweeps through pores on cold lonely nights

It feeds on the fear bared within our souls

Calls out sharp voices

Arrows through milky skins

Fire in our holes

From bullet wounds, that never healed

Sharp reminders of times long since past

Etched out memories calls our names

And we forget

Who we are

© Ulrika Selenius

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s