Kompensatorisk Hjärnsvikt

Den här gången har det varit tyst inte för att jag inte haft ork att skriva, utan för att jag inte riktigt kunnat välja vad jag ska skriva om. Det kanske inte ter sig så svårt, men när det kan ta flera timmar att välja ny hudkräm för att den du använt i flera år plötsligt slutar tillverkas (det hände två gånger förra året, tog fram tills november innan jag hittade ett substitut) så blir val av graden större mer Mount Everest än Kebnekaise.

Har gått och hjärnvelat över om huruvida jag skulle skriva om Ground Zero (aka Svin nummer Ett), drogmissbruket, slutenvården, Svin nummer Två, kompensatoriska beteenden eller kanske varför inte hur analyseringsförmåga både hjälper och krossar exakt samtidigt. Det finns mer än så att välja mellan, men det var runt dessa tankegångerna snurrade denna veckan. Eftersom jag faktiskt valt att skriva har jag onekligen bestämt mig, är det dock någon därute som vill att jag tar upp någonting speciellt så fråga på, jag kan inte garantera, men jag kan garantera att jag ska försöka.

Tänkte jag skulle skriva lite om det fina som jag väljer att se som kompensatoriska beteende. Ergo, saker och ting som jag lärt mig genom åren för att täcka upp för de svårigheter jag har. Vissa av dessa saker har jag minnen av att jag har gjort sedan jag var sex år, det kan onekligen vara så att de började tidigare än så men det är ingenting jag kommer i håg. Hjärnan är i vissa fall oerhört bra på att kompensera, till exempel så har blinda väldigt ofta en känsligare hörsel än oss seende. I bland är människan med hjärnan väldigt bra på kompensera. Ja, jag väljer att se dem som olika saker. Kanske mer korrekt skulle vara att säga att det är det omedvetna versus medvetandet, det hjärnan gör automatiskt och det vi medvetet säger åt, eller försöker säga åt den, att göra eller inte göra.

Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt om att ha ordning och reda runtomkring mig. För mig har detta alltid skett utan någon egentlig reflektion. Först det senaste året så har jag fått en insikt i varför jag gör det. Jag glömmer vart saker finns väldigt enkelt, därför har var sak sin plats (förutom i mitt förråd, men ska jag leta efter något där så får jag åsidosätta några timmar), flyttar någon på dem fick jag förr en väldans ångest, dock när jag nu vet varför har denna dämpats. I stället löser jag problemet genom att flytta tillbaka saken som blivit flyttad på. Jag anser att jag inte kan begära att andra ska ha koll på vart jag har mina saker någonstans, helt ologiskt. En annan anledning är att när det är rörigt runtomkring blir min hjärna ännu rörigare, och detta har jag faktiskt ingen större lust till. Sammanlagt leder detta, paradoxalt nog, till att ju bättre jag mår, desto stökigare och skitigare är det hemma hos mig. Något människor både funnit komiskt och i vissa fall även praktiskt. I mitt fall är det dock bara. En utomstående kanske ser en fin välstädad lägenhet, vilket är resultatet av en väldigt oorganiserad, förvirrad och trött hjärna.

Jag har lärt mig att jag glömmer saker, så jag dubbel, trippel och fyrdubbelt kollar väskor och fickor. Jag lämnar aldrig saker på borden hemma hos andra, då kommer jag garanterat att glömma dem. Flyttar någon på någonting hemma hos mig och jag inte vet om det så kan det ta timmar att hitta det igen, och med tanke på att jag har en organiserad och liten lägenhet är det ganska imponerande i sig självt. Exempelvis kan det vara något så enkelt som att flytta smöret i kylen. You get the idea.

Det finns en mängd sådana beteenden jag lärt mig genom åren. Ögonkontakt är en sådan sak, härma kroppsspråk en annan. Vilket gör att jag smälter in ganska bra, väldigt ofta. Finns säkert de som undrar varför jag är sjukskriven när de träffar mig. När min hjärna blir trött dock, då faller allt. Och då menar jag verkligen allt. För som hos de flesta människor så funkar inte min frontallob så där jättebra när jag är utmattad. Sedan förstår jag om andra kanske har svårt att förstå det, jag kan te mig så välfungerande, dock umgås jag bara på det stora hela när jag är välfungerande. På det sättet kan man se det som att ju mindre social jag är, desto mer förstörd är min hjärna just då. Då kan den, och jag, inte umgås. För umgänge kräver tankekraft i de flesta fall.

På tal om det, nu märker jag sömnbristen som har samlat på hög de senaste dagarna. Ska ta och förflytta min hjärna till WoW i stället. Den börjar bli alldeles för rörig för att skriva som kan visas. Tills det att jag orkar överföra tankar till dator igen: Att vara nöjd är bättre än att vara lycklig.

Annonser

2 reaktioner på ”Kompensatorisk Hjärnsvikt

  1. Flyttade smöraskar är luriga saker. Så är det i min verklighet också. Jag _kan_ inte se den. Eller kunde inte åtminstone. Tror jag har övat upp min förmåga att se flyttade smöraskar med åren. Antagligen har jag därmed tappat nån annan färdighet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s