Ground Zero

Inser ganska ofta att jag är väldigt effektiv på att prata runt saker och ting. Att sällan komma dit där saker och ting känns. Det var terapeut F som kom på mig med att göra det, tror faktiskt att han var den första. Kommer också i håg hur förbannad jag var, till en början. Där skiljer jag mig inte så mycket från de flesta andra, petar du där det känns så kommer jag att reagera, i dag är jag bara svårpetad tror jag. Jag pratar sällan om Ground Zero, som jag ser det. Visst finns det andra faktorer som spelar in också, en flytt till England 1996 till exempel. Flytta i sig var inte direkt problematisk, har flyttat runt en hel del nämligen, tror snarare att det var tidpunkten, samma år jag fyllde 14, som var problemet. Dock var det, och lite annat, inte så stort att de inte löste sig själv så småningom.

Svin nummer Ett kom in i tidpunkt då saker och ting faktiskt hade börjat lugna ner sig. Sommaren 1998. Jag befann mig med en drös människor i en av Oxford’s college parker, på en kulle en solig och varm dag dracks det cider, röktes hasch och skrattades. Det var en bra dag, faktiskt, det var det, även när jag träffade honom, då blev dagen bara bättre. Ska inte dra den alltför långa och lite triviala första pojkväns historien. Den utspelade sig som de gör för de flesta antar jag. Tills det kom en dag, och jag vet inte exakt när, men hösten 1998 någon gång verkar troligt. Ni förstår, det var mycket rökande av den illegala sorten i några år så minnet är lite suddigt emellanåt. Dock kommer jag aldrig att glömma dagen då han blev Svin nummer Ett.

Jag vill inte ha sex just då, jag var alldeles för påtänd för att vara sugen. Motade bort några envisa försök tills de kom. Eftersom min språkbristning är fenomenal när det kommer till känsloyttringar delger jag i stället en bit ur dikt jag skrev för väldigt, väldigt länge sedan:

It pushes it tears it digs my grave

I close my eyes and all I see is a fist

My face

My stomach

My back

A hand tears of my trousers

Pushes me down on the carpeted floor

My mouth fills with dust

I am crawling, trying to escape

But the burns on my legs and arms are too painful

So I lie there, letting my idol invade me

Efter den dagen gick saker mer eller mindre bara utför. Inte så märkligt kanske, egentligen. Det var här opiater gjorde intåg i mitt liv, min stora kärlek just då. Efter ett tag byttes den mot kokain. Jag lämnade inte honom, han dumpade mig, på alla hjärtans dag 1999, via telefon. På något mirakulöst sätt lyckades jag ta mitt högstadieexamina (ja, de finns i det landet) och ta mig in på IB-programmet i Oxford. Hade jag inte varit i det oerhört trasiga och förvirrade, och minst sagt arga tillstånd jag var i då kanske jag hade gått klart gymnasiet. Det gjorde jag dock inte, och har aldrig heller gjort, trots idoga försök från min sida. Vilket lett till stor frustration från min omgivning emellanåt, men som jag brukar säga, det är skitsamma hur högt IQ du har eller hur smart du är när saker skiter sig, skiter de sig.

Åren efter följdes av mycket knark, mycket festande och mycket ilska, som mest vändes inåt, och sedan utåt emellanåt. Dock var min aggression mest en verbal sådan, även om jag klappade till en och annan här och var. Och jag var mest arg, inte ledsen, inte sorgsen, enbart arg. Och det är detsamma i dag, depression, ledsenhet, de finns inte. Dock är jag väldigt arg. Fick veta att jag förmodligen aggressionsbetingat saker och ting, så när jag känner mig orättvist behandlad blir jag alltid och enbart arg. Dock kanaliseras den sällan utåt, oftast inåt och kanske sedan mot en väg med hjälp av huvud eller knytnävar. Väggar är bra saker.

Saker och ting kanske hade lugnat ner sig lite, vad vet jag, om det inte vore för att jag lyckades knöka in mig med inte helt positiva sällskap alltid. Umgicks mest med missbrukare under långa perioder och det är inte helt smärtfria umgängen. Sedan kantades vägen av ett par våldtäkter, den ena från en okänd, den andra från en dåvarande nära vän. Kanske inte behöver tillägga att min vänskaper inte var helt smärtfria heller, förutom en, men vi tappade sorgligt nog kontakten när jag flyttade från Oxford. Hon var min vapendragare, och även om mycket var väldigt mörkt då, så finns det fortfarande många ljusa minnen som skiner igenom och fortfarande får mig att le. Sedan kom Svin nummer Två och stör mitt i ekvationen, i två vändor, men det mina kära, det är en historia för en annan gång.

Annonser

6 reaktioner på ”Ground Zero

  1. Samma här, på båda punkter.

    Vill även säga att jag tycker det är vidrigt hur folk inte kan respektera andra människor och deras gränser. Ville säga något om det du varit med om igår, men hittade inte ord och gör fortfarande inte riktigt det.

    Gilla

  2. Jag blir också oerhört lättfrustrerad, oftast är det fästmannen som får ta den stora smällen av det, inte så märkligt egentligen.

    Sedan är det svårt att sluta vara arg när människor påminner en om sin idioti hela tiden *suck*

    Gilla

  3. Jag är också sådan att jag lätt reagerar med ilska. För mig är det väl sorg i botten som sedan tar sig uttryck i aggressivitet, eller som min pojkvän brukar säga att alla mina känslor leder till aggressivitet.
    Inte så att jag skriker på allt när jag är glad, men jag blir väldigt lätt frustrerad åtminstone. Folk går för långsamt, står i vägen, pratar för långsamt osv osv.

    Det gör mig så arg och ledsen att folk ska vara sådana idioter…

    Gilla

  4. Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt. Tror det kan vara en kombination men jag låter det vara osagt. Vet inte om saker aldrig har funnits eller bara ligger djupt begravda. Svår det där.

    Indeed. I bland kan en dock tycka att samhället och dylikt borde inse sådant, men nej, människor är ju tyvärr allt som oftast idioter *suck*

    Gilla

  5. jag blir arg när jag läser, och det känns i magen

    jag vill inte generalisera nu men jag tror att en del individer inte kan sörja eller bli ledsna utan blir arga istället, speciellt på sig själva
    och att vissa menar att det är depression när man blir så arg på sig själv
    det kanske ligger så djupt inne i dig att du inte känner att du förtjänar vissa känslor? jag kan isf relatera

    eller är det din AS som gör att du inte känner ledsamheten

    ja IQ har inget att göra med vad man klarar av att prestera eller avsluta i skolan
    högt IQ kan istället ställa till det med en dos psykisk ohälsa

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s