Personlighetspatologi

Det går inte att separera diagnos från person. De är en och samma. Vissa diagnoser kan skrivas av, men de förblir likväl en del av dig, din dåtid, din nutid och din framtid. Vården separerar de ofta, separerar det friska från det patologiska. I teorin är det ena som det sig bör, det andra kräver behandling. Här någonstans får jag problem. Jag kan inte se mig själv utan mina diagnoser, plockar jag bort dem så är ju större delen av mig försvunnen, och jag som jag är i dag är absolut icke mer. Det jag ser är symptomen, och de är många, det intressanta är dock att om jag plockar ur mig själv från samhället så är de inte alls lika många, visst mitt usla arbetsminne, svårigheter i uthållighet, kontinuitet och bristande affekter kvarstår. Likaså min extrema stimuli känslighet, min förmåga att gå in i saker eftersom jag glömmer att de finns där och min djävligt dryga kroniska insomnia. Inte att förglömma det eviga hjärnvågsbrusdåne. Men resten, allt det andra, det är inte saker JAG har problem med, det är saker SAMHÄLLET har problem med att jag har. Väldigt stor skillnad. Att inte förstå att folk blir sårade när de blir det är en sak  att sedan inte ens kunna förstå varför, för att man saknar den responsen i själv är en helt annan. Och de vävs samman, den ena in i den andra och personlighet och patologi blir en och samma. Jag. De kan inte existera utan varandra, nu behöver det förvisso aldrig hända, och det är nog tur det, annars skulle det vara en väldigt trasig människa som satt vid denna skärm, och sist jag kollade var jag ganska hel. En sak står dock bländande klart för mig: Mina största problem i relation till samhället har inte med diagnoser att göra, utan med personlighet. Kom därför fram till att jag förmodligen lider av personlighetspatologi. En liten tankestund så här innan jag ska döda pixelmonster med en drös andra missfoster.  Må ni sova väl så här i vårgryningen.

Annonser

4 reaktioner på ”Personlighetspatologi

  1. Precis så. Speciellt blir det med diagnoser man faktiskt föds med (ADHD t.ex.) kontra de man ”får” t.ex. en personlighetsstörning. Lite som att man föds med eller får diabetes senare. Samma sak, fast ändå inte. Att bli sin sjukdom är en helt annan sak än att vara det, om du förstår vad jag menar. Semantik i sitt esse, att bli kontra att vara. Hehe :p

    Gilla

  2. Du har helt rätt, jag har alltid tyckt så. Många som har psykiska diagnoser verkar känna någon försvarmekanism så att de säget ”jag är inte min sjukdom”
    jag har alltid sagt att min sjukdom är jag eftersom mitt psyke är det som styrt mig till olika upplevelser i livet och därmed erfarenhet. De flesta håller med om att det man gått igenom är det som formar en. Naturligtvis är det så men det slutar inte där. I våra olika hjärnor så händer olika biologiska saker som är svåra att förstå. Därför är en del klassade som väldigt mycket ”sina diagnoser”. Men som sagt, mitt psyke är det som styr mig hela tiden, vare säg jag har en bra period eller dålig. Eftersom psykiska åkommor placerar sig i ens psyke då är det för mig att man är sin sjukdom plus annat.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s