Konstruktivitetsproblematik

Det är detta eviga hjärnvågsdån som gör det svårt, så oerhört svårt, att formulera tankarna till någonting konstruktiv. Till någonting som kan omsättas till skrift. Det skulle vara enklare, om jag kunde strukturera oftare. Mer. Mer tillräckligt. För övrigt är detta den primära orsaken till varför jag aldrig kunnat skriva längre passager med mina egna tankar. Det är inte en brist på tankar, det är en brist på sammanhängde konstruktion. Det går sällan att uppfatta en konkret tanke. Ett konkret spår. Det är flera. De är många. De är till synes oändliga, outtröttliga, för evigt skapande, för evigt ifrågasättande. Och det finns inte tillräckligt med ord, inte tillräckligt med tid och absolut inte tillräckligt med struktur. Detta ständiga ifrågasättande av alltet. Det egna varandet, jaget, allting i relation till allt annat. Utan en fast referenspunkt. För inget är säkert. Inget är absolut sant. Subjektiv relativitet. Och man upplever allting en fraktions sekund i dåtiden, så egentligen kan man aldrig leva i nuet. Inte exakt i nuet, bara det exakt upplevda nuet.

Rätt och fel. Samhällskonstruktioner. Religionskonstruktioner.  Etiska moralkonstruktioner. Lagar är en sak. De har väldigt lite med rätt och fel att göra. De är till för att upprätthålla ordning, förhindra kaos. Kan tilläggas att jag tycker att den planen går; sådär. Jag delar inte upp saker i den polariteten. Delar sällan upp överhuvudtaget. Gör jag det i skrift eller tal är det enbart för att underlätta kommunikationen. Få skulle ha vilja, ork, förståelse och tålamod att lyssna på mitt eviga ingentingsvammel.  Jag förstår i vilka högar saker och ting går, rätt högen (inte stjäla) fel högen (stjäla). Jag förstår till och med varför konstruktionerna finns. Men jag förstår inte konstruktionerna.  Jag förstår verkligen inte denna eviga fascination med rätt och fel. Än mindre förstår jag saker som man ”bara ska” veta. Som att det till exempel är fel att prata med munnen full av mat. Men varför är det så? Visst, det kanske inte är så trevligt att titta på vad någon äter, eller det kanske är svårt att höra vad de säger när de har munnen full av mat. Men vem bövels var det som ställde sig upp och sa att det är fel att göra så? Idiot. Ja ja, jag inser att förmodligen är det inte en person utan någonting som växt fram i ett samhälle år ut, år in.  Ett veritabelt minfält med oskrivna regler jag inte förstår. Jag förstår inte ens meningen med dem. Onödigt förbannade trams. Eller tja, nu ljuger jag *suck* det ska visst ha någon sammansvettnings flock förmåga. Men jisses, så korkat. Vi har kört över vår biologi på andra fronter. Varför sluta där? Varför? Jag förstår det verkligen inte.

Det pysslas med så mycket onödigt trams. Så mycket antagande, grupperande. Assimilerande.  Resistance is futile, you will be assimilated. Nej tack, jag har ingen större lust till det i dag heller. Hellre trivsamt i periferin än assimilerad till samhällsnormerna. Fast det är frustrerande. Att inte förstå. För jag förstår det inte. Ser inte poängen i det. Och att inte förstå driver mig till vanvett. Jag avskyr att inte förstå. Att inte förstå innebär att jag inte lyckats lösa problemet. Och jag gillar inte problem som inte kan lösas. Dessa eviga moment 22 problem. Olösbara i sin lösbarhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s