Intelligent Dumhet

Stod nyss ute i köket och hällde upp min för dagen andra kopp kaffe när detta inlägg började snurra runt i huvudet. Min första reaktion var: Shit, jag har bara sex tankespår i huvudet nu! Resultat! Detta varade i cirka 30 sekunder eller så tills hjärnan började gå tillbaka till sitt eviga virrvarr av tankar som gör det omöjligt att medvetet konstruera en vettig tankebana. Dock var dessa 30 sekunder onekligen tillräckliga för att jag skulle kunna konstruera någonting vettigt i skrift, någonting som varit en bristvara den senaste tiden.

Jag känner mig väldigt ofta, väldigt korkad. Vilket för mig har varit fruktansvärt jobbigt så länge jag kan minnas. Det börjar bli bättre nu när jag vet vad det är som gör att jag känner mig så korkad, och det har väldigt lite att göra med att vara korkad.  Så länge jag kan minnas har jag alltid fått höra att jag är intelligent, smart, begåvad och andra ord med liknande innebörd. Jag lärde mig själv att läsa redan innan jag började skolan. Funderar ofta på hur, minns tyvärr inte, på tal om det så skulle jag vilja minnas hur jag lyckades klättra upp till pepparkakorna i köksskåpet vid taket på dagis innan jag kunde gå ordentligt. Men jag minns icke det heller, sorgligt nog. De hittade mig på golvet ätandes pepparkakor. Inga lådor eller skåp öppna. Med tanke på hur ofta möbler och golv mobbar mig är det nästan ett mirakel. Just det, var ju inne på ett annat spår, tillbaka till det.

Har alltid haft lätt för att lära, vilket jag inser har mer att göra med mitt fotografiska minne och att jag kan processa information i en fruktansvärd hastighet än någonting annat eftersom mitt arbetsminne faktiskt är ganska uselt. Så när lilla jag växte upp och fick höra detta så blev det ganska naturligt för mig att placera mig själv in i det facket. Min mor, denna visa kvinna, märkte dock tidigt att detta också kom kopplat till en fruktansvärd prestationsångest. Hon försökte, dock utan mycket resultat, att hela tiden påpeka att det är okej att misslyckas, det gör en inte till en sämre människa för det. Som när jag fick ett fel på fysik provet i högstadiet och störtgrät i frustrationsilska. Jag kände mig alltid hemma där, i intelligensen, förmodligen för att det var det ENDA stället jag någonsin förstod mig på. Känslor, människor och allt annat sådant var bara konstigt, konstiga. Och allt detta fungerade ganska bra tills jag kom upp i högstadiet. Då ska man börja fungera socialt också, och det var då det blev plågsamt uppenbart för mig att andra människor tyckte att jag var konstig och jag började märka hur mycket jag verkligen inte förstod. Vilket absolut inte gick för sig, jag ska ju kunna ALLT. Jag som är så smart.

Ovanstående kopplat i hop med några olyckligt tidpunktsvalda trauman och missbruk gjorde att jag hoppade av gymnasiet sommaren 2000. För några år sedan började jag på allvar försöka börja acceptera att allting är inte möjligt, jag kan inte allt och det gör mig inte dum för det. Men det är fruktansvärt svårt. Det finns så mycket jag vill kunna, vill förstå och det går bara inte. Jag blir inte bättre på att avståndsbedöma eller att göra fler saker samtidigt oavsett hur mycket jag försöker. Så länge jag inte pumpar hjärnan full med opiater så är den aldrig tyst. Jag vet fortfarande inte hur sorg eller depression känns, även om jag förstår mekaniken. Svartsjuka är fortfarande korkat och jag kan inte läsa människors kroppsspråk när jag talar med dem. Jag gillar fortfarande inte att människor tar på mig 90% av tiden och oavsett hur mycket jag försöker att göra saker som jag inte tycker är roliga så går det inte. Det kan alla mina påbörjade projekt vittna om. Det finns fler saker men min hjärna är för rörig just nu för att jag ska kunna konstruera dem.

Jag försöker tappert att intala mig själv att det har ingenting med intelligens att göra. Det går cirka 50% av tiden. Resten av tiden känner jag mig mest korkad. Och det är sant. Men ändå inte alls sant. Intelligent dumhet och igen känner jag mig som en levande oxymoron.

Annonser

2 reaktioner på ”Intelligent Dumhet

  1. Mm, verkligen. Och det är så svårt när man får nya läkare, terapeuter osv och börja om på ny kula jämt. Min läkare var också den bästa jag har haft så jag hade hoppats på att få ha kvar henne… Men tydligen inte :/.

    Ja, det har varit väldigt mycket på senaste. Men sista tiden nu har varit hyfsat lugn och jag har mått rätt bra faktiskt. Jag försöker fokusera på dom här dagarna och ta hand om dom så gott jag kan.

    Gilla

  2. Du är defenitivt inte korkad. Aldrig.

    Tack för din fina kommentar, och förlåt för sent svar. Det har varit lite mycket på senaste.

    Nej, det är väldigt svårt att få den hjälp man behöver. till och med när man är öppen för hjälpen. Jag önskar att man kunde göra om hela sjukvården/psykvården från början till slut. För just nu så funkar det inte, alls.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s