Komplexitet Är Onkeligen Svårt

Det var ett tag sedan hjärnan konstruerade någonting vettigt att skriva. Verkar just nu ha ett tillfälligt andningshål i hjärnvågsdånet så jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och försöka få ner en tanke eller fem i skrift.

Jag blir ofta uppgiven och arg när saker och ting som rör psykiatrin kommer upp i samtal. Någonting jag sa till min frisör häromdagen när vi talade om felbehandlingar och dylikt. Hon hade tittat på Arga Doktorn. Min kommentar: ”Nej, jag får inte fortsätta prata om psykiatrin jag blir bara arg då.” Lyckligtvis är min frisör awesomesauce (inte bara på att klippa mitt tjocka, spikraka bråkhår) och respekterade mitt uttalande genom att byta samtalsämne. Jag har blivit felbehandlad, omyndigförklarad och inte lyssnad på. Listan kan göras lång på snedsteg psykiatrin gjort i min behandling. Alla dessa snedsteg har dock gjorts av läkare, och inte av alla läkare heller kan tilläggas. Just det, en var inte av läkare utan en skötare/ssk (kommer inte i håg vilket) på psykakuten, vilket under de tio år jag rumlat runt i systemet inte är helt dåligt.

Jag kan förstå att det blir fel ibland, det kan jag till och med acceptera. Det är ingen exakt vetenskap, det finns inga blodprover, de måste tolka det jag ger dem. Det kan inte vara enkelt, har själv försökt med det konceptet av människor i många år, och resultaten blir ganska ofta enbart så bra som informationen du har att tillgå. Absolut borde människor inom denna instans vara mer kompetenta på det än gemene person, men de är fortfarande människor och människor är subjektiva varelser (att tro någonting annat är bara korkat) som gör misstag. Detta är dock ingen ursäkt för att inte lyssna på patienter samt att köra med överförmynderi. Dock sker detta i de flesta vård instanser, psykiatrin är inget undantag, även om jag skulle vilja att det var det. Att ha i åtanke kan också vara att individer med en viss kluster-B diagnos (som egentligen är en två i en grej, vilket i sig är mest korkat, men anyho, jag glider från ämnet) ofta dras till maktutövar yrken, läkare är inget undantag. Jag menar, tänk på det logiskt, om du finner en tjusning i att manipulera människor, vad bättre fält att söka sig till än psykiatrin? Ah, cynikern i mig lever och frodas märker jag. Jag ursäktar inte beteendet, men jag kan förstå varför det sker, människor gillar makt, människor blir inskränkta, människor gillar inte att bli tillsagda att de har fel etc. De som jobbar inom psykiatrin är också människor, med känslor, med problem, med plågsamma minnen eller sjuka barn. Absolut ska de försöka att inte låta detta påverka deras arbete, men det kommer att hända, att tro någonting annat är, igen, bara korkat. Betänk själv: Hur enkelt är det för dig att hålla inne dina egna känslor när någonting (exempel: ditt barn är svårt sjukt i cancer) sliter i själen? Igen, jag ursäktar inte, jag försöker bara säga: bilden är mer komplex än så. Jag har själv anmält till Socialstyrelsen för felhandling, dock har de en preskriptionstid på tre år, någonting som borde ändras när det rör psykiatrin, men det är ett ämne för en annan dag.

Detta leder till mitt aggressionsobjekt för närvarande: Människor som klagar på psykiatrin utan betänklighet. Visst, mycket ÄR helt galet och borde förändras, det kommer jag aldrig att förneka. Människor borde lyssna på patienterna och inte enbart på läkare och annan behandlande personal. Det borde vara enklare att få saker och ting ändrat i sina journaler, personligen har jag aldrig haft det problemet (de har ändrat det jag bett om) men jag vet andra som har haft det. Att byta läkare eller behandlare inom samma mottagning borde vara mindre problematiskt, och man borde absolut aldrig bli straffad för att man vill byta, eller för att man klagar. Dock borde man som patient inse att man kan få vänta om man vill byta, psykiatrin hart ett oerhört tryck och för lite personal för att det finns för lite pengar. Detta är dock en politisk diskussion som jag inte heller kommer att ta upp här.  Det är mycket som inte fungerar och vi borde absolut jobba för att det ska bli bättre. Men jag blir så trött på allt klagande, för mitt i allt finns det saker som fungerar oerhört bra.

Personligen har mina behandlare genom åren (inte inräknat läkare, de är ett separat kapitel) varit oerhört lyhörda, kompetenta och i vissa fall helt awesomesauce varelser (även vissa läkare har varit awesomsauce kan tilläggas). De har lyssnat, jag har kunnat klaga om min läkare till dem och de har stått på min sida. Jag har kunnat byta läkare och det har inte varit ett problem, jag har fått diagnoser strukna och jag har blivit trodd. Jag har fått behandling i slutenvårds psykiatrin och jag har träffat många som lyssnar, bryr sig och vill hjälpa. Absolut har jag också stött på ”fel person på fel plats” syndromet men väldigt sällan. Visst, det är galet att man måste ligga på dem som ett ångvält (tack mamma) i bland. Men att tro att alla inom psykiatrin är monster och borde straffas är idiotiskt. De flesta är människor som du och jag. Varken mer eller mindre. De har bara dina ord att förlita sig på, om du inte är helt ärlig så kan du själv förstå den snedvridna bild de får. Dock lyssnar de oftare än vad man i bland tror. Exempel: Jag kan inte arbeta efter strikta mål (väldigt poppis inom psyk) vilket jag också sagt. De har, lo and behold, faktiskt lyssnat. Jag arbetar utifrån ”det här vill jag göra för att jag ska må bättre” principen. De är trots allt där för min skull, klart som fan (ursäkta språket) jag tänker utnyttja detta till dess fulla potential. De får betalt för att hjälpa mig, men jag måste tillåta dem att göra det, det är nog en av de svåraste lärdomar jag fått genom åren.

Visst, mycket inom psykiatrin (och vården på det stora hela) borde förändras och bli bättre. Mycket är systemfel, byråkrati och brist på pengar, i vissa fall brist på medmänsklighet och lyhördhet, då borde man titta på att patienter ska kunna anmäla detta på ett enkelt och smidigt sätt. Men det är så enkelt att bara se den ena sidan. Saker är sällan så enkla som vi vill att de ska vara, saker är komplexa för att det har med människor (och därmed känslor) att göra och människor är oerhört komplexa (och i bland ack så simpla, men igen, en diskussion för en annan dag) varelser. Och jag har en tendens att bli irriterad när människor vägrar se komplexiteten, onekligen gillar människor det enkla (obviously) i världen.

Jag tror att det där kom ut i en hyfsat förståelig form. Just det, har träffat min nya samtalskontakt på psyk, hon verkar kompetent vid första anblicken, ska försöka hålla er uppdaterade om hjärnan vill detta. Det kan bli lite torftigt då sömnbrist och pågående neuropsykiatriskt utrednings dravel äter det mesta av den lilla vettiga hjärnkapacitet jag har.

‘Til next time. Toodles.

Annonser

2 reaktioner på ”Komplexitet Är Onkeligen Svårt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s