Filtrationssystem

Någonstans blev det annorlunda. Jag vet inte om det var flytten till Umeå som var katalysatorn, eller om den kom tidigare än så och jag bara inte märkte. Det var dock först då jag förstod. Såg verkan på min egna orsak. I samma veva krackelerade jag. Världen. Egentligen samma sak, fast ändå inte. Jag kommer i håg det kristallklart. Den dagen då jag tog det medvetna valet att söka till psykiatrin i Umeå. Det var halt, kallt, förmodligen snö någonstans där plogarna inte susat fram. Jag stod vid busshållplatsen utanför universitetet, fast på andra sidan mittemot, den vid sjukhuset. Intressant, jag ser det som vid universitetet, inte vid sjukhuset. Nåväl, där stod jag och dividerade. Jag kunde antigen åka bussen hem eller gå de få hundra metrarna till psykiatrin. Jag vet inte hur länge jag stod där, det kändes som en evighet, saker som etsar sig på det sättet känns väldigt ofta som en evighet. Känsloladdade minnen blir onekligen inte enbart mer fastnaglade, de blir också längre. Jag valde psykiatrin. Jag vet inte varför, kanske var det den ihärdiga övertalningen från J, kanske insåg jag att det här är större än vad jag klarar av själv. Jag vet inte, och egentligen är det inte speciellt relevant.

Jag har varit frikostig med information genom åren, angående min tid i psykiatrin. Dock inte om denna tiden, det är inte ett medvetet val jag gjort, det har mest bara blivit så. Precis som att jag sällan nämner min kontakt med en barn psykolog i England för ätstörningar i tonåren, mina missbruk, mina aggressionsproblem, Svinen. Det har bara blivit så. På ett sätt känns det som ett annat liv. Fragmenterat bortkopplat. Det är dock ett vanligt förekommande fenomen i min tidsuppfattning. Delad. En dag kan kännas som flera eller inte ens en halv. Delad fragmentionstid. Som en film, fast du får bara se en tredjedel av scenerna. Det finns dock, som sig bör, en anledning till detta försvammelsdravel.

Jag försöker bena ut någonting, eller en hel del egentligen men detta tar upp mest hjärnkapacitet för tillfället. Innan jag insåg att jag var orsaken till att andra blev sårade/tog illa vid sig (genom att säga saker på ett annorlunda (korkat, klumpigt etc.) sätt, inte förstå undertoner osv.) så var umgänge hyfsat oproblematiskt. I den bemärkelsen att jag inte hade problem med att jag är som jag är. Jag vet att bilden är mer komplex än så, orsaksverkansammanbandet går djupare och vävs samman mer än så. Trots det kan jag i dag inte försvara för mig själv att jag säger korkade saker ganska ofta, eller inte förstår undertoner eller annat (enligt mig) konstigt människokänslodravel. Det som gör mig till synes ganska okänslig. Jag är en minioritetsorsak. Det är inget jag kan göra åt det, inte egentligen, inte konkret. Det förstår jag. Jag kan dock inte lösa ekvationen. Om jag är som jag är, ofiltrerad så tycker många människor att jag blir odräglig, elak och okänslig, även om jag egentligen inte är det, så uppfattas det så. Om jag inte är det, ergo om jag anpassar mig, så går jag till slut sönder, orkar inte mer. Det är lite där jag är i dag. I detta till synes olösliga moment 22. Som jag måste hitta någon lösning, en lösning på. I dag icke-löser jag det med att inte umgås så mycket med andra (förutom de jag känner mig bekväm nog att ofiltrera emellanåt) och det vill jag inte, inte egentligen. Att sitta fastfjättrad av min egna hjärna. Dock har det inte alltid varit så? Egentligen? Jag och min hjärna?

Annonser

8 reaktioner på ”Filtrationssystem

  1. Imorgon fredag är jag upptagen igen och på lördag ska jag sitta med föräldrarna, planera inför resan. Söndag är du upptagen och min allmänna vilo- och favoritdag att vara min egen boss. Så vi kan höras måndag och klura ut vår sammanstrålning?

    Gilla

  2. Det är väldigt fint att bli påmind om det, jag kommer höra av mig 🙂

    Och ja, det var lättare när man kunde avfärda alla som dumma i huvudet och inte tänka på det mer sen.

    Gilla

  3. Det gjorde du absolut eftersom jag kände att jag kunde göra det. Saker blir bara knepigt när människor reagerar på det man säger när man egentligen inte menar det, visst är det så för många men det är tröttsamt att behöva försvara och förklara sig allt som oftast. Tycker inte att det borde behövas egentligen. Jag trivs ju hyfsat bra med den jag är. Gawh, självinsikt är sjukt jobbigt. Var enklare när en var yngre då var det bara: Alla är dumma i huvudet och fattar inget! Hehe 😛

    Just det, så jag inte glömmer. När du är i dessa krokar går det alltid bra att höra av dig, inget krav så klart men jag ville bara att du ska veta att du kan om du vill 🙂

    Gilla

  4. Jag är är helt brutalt ärlig och tycker du är fantastisk som du är. Jag tror jag såg rätt mycket av den du egentligen är när vi träffades och inte någon annan version av dig som försökte anpassa sig till sitt till den omgivning vi var i (inkluderat mig som del i den). Jag hade nog lika svårt tyda dig till en början. se om vi talade samma språk och samma dialekt. Kanske förstår du vad jag menar. Men du är väldigt bra som du är och ska inte behöva filtrera eller amplifiera eller något med dig själv. Vad skulle vi då ha kvar?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s