Väntrum

Jag funderar, om människor skulle ha enklare att relatera till mig om jag var mindre abstrakt? Nu kan inte jag svara på den frågan och tanken är inte att någon annan behöver göra det heller. Det är mest en stilla reflektion, mer en retorisk fråga. Filosofisk, utan egentliga svar. I höghastighetstankarna i huvudet är det mesta filosofiskt, utan egentliga svar. För det finns inga svar, inga hundraprocentiga lösningar. Det som händer, en tanke naglar sig fast, sedan finns den där, tills jag löser den, den löser sig själv eller den blir uttömd, oväsentlig. Ett evigt ifrågasättande av ens eget varande, av allt och av inget, inget alltid väsentligt. I bland blir det extra intressant när overkligheten knackar på samtidigt, det där ljudlösa, skottsäkra glaset. Bulletproof, I wish I was. Så nära och ändå så långt borta. Bortkopplad. Det är ett passande ord. Det är sällan jag hittar passande ord. Säkerligen därför poetisk skriftform passar mig bättre. Där är man inte fastnaglad i konventioner, semantiska problem, särskrivningar. Engelska meningar skrivna på svenska. Nej, nu försvann jag bort där igen, bortkopplad, det var där jag var, eller är. Knepigt det där. Oftare bortkopplad än inte. Inte alltid enbart en känsla, att inte alltid kunna förstå, eller göra sig förstådd minskar inte direkt på den upplevda känslan. Jag bor i mitt huvud och inte i min kropp. Jag talar ofta om min hjärna och jag. Jag och min hjärna. Jag och min hjärna och min kropp. Jag kan inte ens komma fram till varför jag har den känslan. Jag vet att det inte är så, de är alla samma sak. Jag.  Men ändå inte. Jag har inte känslan av att de är samma sak. Inte ens efter oändliga sessioner med basal kroppskännedom, sjukgymnastik, yoga, qi-gong. Jag känner av min kropp mer effektivt i dag. Jag har lärt mig tyda när jag borde äta, vila, sova. Men det tar tid, jag måste verkligen fundera på det. Stör mig inte när jag försöker komma på om jag är sömnig eller inte. Det förstör hela processen. Men jag känner det inte. Bortkopplat inkopplad.

Ovanstående är dock inte utan sina fördelar. Det gör att jag kan hålla mig i från att fullständigt gå sönder under rutinernas tråkighets känsla. Det inneboende skriket som sliter. Där impulsiviteten är enklare. För den är alltid enklare. Den kräver enbart att man släpper taget och faller. Impulsiviteten är dock förrädisk. Missbruk. Skulder. För lite mat. För lite sömn. För lite. För mycket. I stormens öga finns det ändå ett lugn, en enkelhet. Rutinerna har tagit år att skapa. Ett evigt tragglande i att äta. Sova. Inte sitta uppe och spela hela nätterna. Inte. Inte. Ett förbaskat nystan inte göra. En lång inneboende lista av saker som gör att man trillar ner i kaninhålet igen och dimper ner i underlandet. Den resan är välbekant. Den slutar sällan som man tänkt sig. Förrädiska förförande underland. När de tittar  så kanske de ser, något stabilt. Och egentligen har de inte fel. De ser bara inte det som är bakom. Åren det tagit. Åren de inte såg, inte ser. Inte vet. De eviga återfallen i allt. Den eviga övertalningen som sker när jag vill kasta kastrullerna på golvet och bara skrika: Jag vill fan inte mer av detta rutin helvetes skit. Det tar så mycket. Tid. Energi. Skulle jag byta ut det? Nej, förmodligen inte. Rutinerna blir så fastnaglade, etsade. För faller en så faller kanske allt. Dominoeffekten. Korthuset. För hur vet jag att det egentligen inte bara är en tidsfråga? Vips kanske jag faller ner i kaninhålet. Stormens öga. Det finns inget svar på den frågan, det finns bara tid. Väntrumstid. Egentligen vet man inte vad som väntar en när väntan är över, eller om det egentligen ens finns något över på väntan. Bortkopplat inkopplad.

Jag önskar jag skrev mer.

Annonser

8 reaktioner på ”Väntrum

  1. Tror det var därför jag började skriva poesi, att uttrycka känslor i metaforer och liknelser är, för mig, enklare. I viss mån har jag blivit bättre på att uttrycka vissa saker under åren, detta mycket tack vare en terapeut jag hade som låg på mig som ett, välbehövligt, ångvält i saken.

    Om en bara visste varför människor tänker som de gör. Livet tror jag skulle bli mycket mer okomplicerat då. Ett steg på vägen vore dock om människor kunde acceptera och respektera att alla inte fungerar som det gör.

    Tänker mestadels i bilder. Om det är en orsak eller en konsekvens av ett nästintill fotografiskt minne vet jag inte. Ska dock tilläggas att ofta är det alldeles för mycket tankar för att jag ska kunna skilja ut saker och ting på ett vettigt sätt.

    Gilla

  2. Jag kan inte annat än att hålla med. Min autismspektrumsstörning gör att jag ställer mig frågande till begrepp, ord, språk och värdeladdning. Det var därför jag blev så nyfiken. Och att förklara känslor är ju rent av omöjligt med det språk som jag kan.

    Och om andra finner det abstrakt så undrar ju jag hur de egentligen tänker. För det finns väl inget så abstrakt som att fylla världen med värderingar utan att själv reflektera över vad värderingarna är/kommer från.

    Fråga: Tänker du mestadels i bilder eller ord?

    Gilla

  3. Tills viss del gör det det. Eller så här kanske jag ska säga: det är en bidragande faktor. Det tror jag har att göra med AST, om man nu ska dra det till en diagnos. Dock är det svårt att veta, diagnos och person är trots allt en och samma. Sammanvävda i ett intrikat nät. Diagnosen i detta fall amplifierar ett sätt att tänka, värdera och resonera.

    Har själv funderat i de banorna. Att man utan dessa etiketter och värderinger ser världen som den är, utan föreställningar. Snarare är det kanske så att jag menar att andra finner mig abstrakt i jämförelse med hur de själva tänker/resonerar.

    Finner ofta att språket i sig är ytterst begränsat. Det blir oerhört svårt, för att inte tala om frustrerande, att kommunicera med omvärlden när orden ”känns” fel. Att förklara känslor är förmodligen det bästa exemplet jag har. Där känner jag aldrig att orden stämmer.

    Gilla

  4. Jag tror att jag förstår. Men är inte riktigt säker. Hör detta på något sätt samman med att ord har både denotation och konnotation och att dessa inte alltid överensstämmer? För jag har svårt för människor som så att säga för konversationer baserade på konnotationer och den värdeladdning som finns i språket, men som inte alltid är självklar för mig eller för andra i den intersubjektivitet som ändå kan påstås existerar.

    Men jag undrar också: Att se världen och att tala om den utan etiketter och värderingar, är inte det att vara högst konkret? Att det är andra som abstraherar när de värdelägger omgivningen?

    Gilla

  5. På olika sätt. Dels så sätter jag inte automatisk etiketter på saker och ting (vackert, goth, bisexuell, han, hon etc.) i min tankevärld, dels känslovärderar jag inte alltid saker (bra, dåligt och dylikt). Absolut använder jag det när jag kommunicerar med andra. Har försökt att tala som jag tänker och resonerar och det brukar mest sluta med att människor ser ut som frågetecken.

    I min tankevärld är saker/människor bara. De existerar. De lever utan etiketter och värderingar. Tycker det är lite knepigt att förklara, orden är begränsande. Det har tagit mig år att luska ut vad människor värderar, hur och varför. Och det är fortfarande ett arbete i process, kommer nog alltid att vara det. Så i dag förstår jag mer effektivt hur jag bör säga saker för att andra ska förstå vad jag menar, även om jag egentligen inte säger det jag egentligen menar. Om du förstår. Kommunikation är trots allt beroende av att man förstår vad den andre säger.

    Hoppas detta har klargjort det lite mer. Om inte, fortsätt bara att fråga.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s