Ovisshetens Trygghet

Det vi är. Det vi gör. Alltet. En kombination av biologi, uppfostran, livshändelser. Du kan inte ha den ena utan de andra. Tätt sammanflätade. Att försöka bena ut saker och tings härkomst är svårt. Alla dessa varför förblir ofta utan egentliga svar. Vi kan hypotisera, men vi kan aldrig vara helt säkra på att det är just därför. Därför saker och ting, vi är som vi är. Resan är för mig viktigare än målet. För mig finns det en viss trygghet i icke vetandet. För utan egentliga svar finns det inte heller inga egentliga fel. Det är bara teori på teori på teori. Och filosofen i mig jublar. Det jag kommer fram till är att varför ofta blir oväsentligt. Saker är oavsett utan anledning. Vi ger det anledning. Det intressanta för mig är att jag själv ofta blir så snäv. Inte i icke svaren utan i bredden på dem. I bland gör jag misstaget att tro mig veta att jag har luskat ut problemet. Eller att problemet inte har en rot i det, för att jag ansett mig ha hanterat det.

Saken är den att jag har inte hanterat problemet. För det finns inget problem att hantera. Jag har dock underskattat händelsers inverkan på min egna person. En ödesdiger manöver. Ska försöka se till så att detta inte sker allt för ofta i framtiden. Måste vara mer vaksam på nystanets alla trådar. I bland är det dock svårt att se alla trådar exakt samtidigt. De försvinner i virrvarret av knutar. Man blir så upptagen av att lösa en knut att man glömmer bort de andras existens. Dock har jag insett att när det kommer till självinsikt så blir man aldrig färdig och att ens tro att man blir det är, i brist på bättre ord, enbart korkat. För varje nytt andetag är en ny händelse som format dig. Du är inte densamma i dag som du var i går. Att tro att du någonsin är fulländad, fullärd. Färdig. Klar. Ja, vad du än vill välja att kalla det. Varje gång du tror att du är klar stänger du dörren för en möjlighet till utveckling. Lyckligtvis är det inte alltför svårt att öppna upp en en gång stängd dörr. Så länge man ger sig själv tillåtelse att göra det. Oavsett konsekvenserna. Rädslan för oss själva är på många sätt vårt egna största hinder, vår egna största fiende.

Det kan tyckas lite kryptiskt, det är inte menat. Jag har bara inte hittat orden än. De kommer kanske så småningom. Detta är lika mycket en fundering som en påminnelse till mig själv att aldrig glömma: Du har inte svaren för de finns inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s