Space Monkey talar om politik, ideologi och en (som hon ser det) förlorad värld

Jag har funderat länge om huruvida jag skulle skriva detta inlägg eller inte. Mest på grund av att risken för att människor missförstår är i överlag stor och i detta fall har jag en känsla av att det kan bli värre än vanligt av den varan. Jag hoppas innerligt att jag har fel i detta.

Jag har aldrig kallat mig själv för feminist och risken att jag kommer att göra det i framtiden är nästan icke-existerande. Innan ni nu blir förbannade, förvånade eller vad det nu är ni blir så tillåt mig att förklara varför. En gång i tiden, den tiden som kallas högstadiet, umgicks jag med ett gäng tjejer, totalt sett var vi fyra stycken. Det var frid och fröjd tills jag av ”misstag” fick reda på att en av dem var otrogen mot sin pojkvän (en nära vän till mig). Jag fick reda på det av en av de andra tjejerna och jag som jag var (och är) gick fram till tjejen i fråga och frågade varför hon inte sagt någonting till mig. Hon sa att det var för att jag kände honom och hon ville inte att han skulle veta och litade inte på att jag skulle vara tyst. I det avseendet hade hon rätt. Mitt svar på hela situationen var att säga till henne att hon får två veckor på sig att berätta för honom annars skulle jag göra det. Hon sa inget. Jag berättade och för att summera så splittrades den gruppen ganska snabbt och jag blev genast utmålad som både ond, elak och dylikt. Det var också mycket synd om den andra tjejen, som satt och grät på italienska lektionerna över min ”elakhet”. Min förvirring var total. Det har funnits guldkorn genom åren absolut, och de finns fortfarande, men i överlag har min erfarenhet av kvinnor varit usel. På många sätt har jag blivit mer illa behandlad av tjejer än killar, och de av er som känner till delar av min bakgrund kan då kanske se att det är inga fluffiga rosa moln här inte.

Första gången jag kom i kontakt med politik var när jag flyttade tillbaka till Sverige 2002. Det var val det året och jag dök genast ner i mitt ”ta reda på saker och ting om partierna och dess ideologier”. Jag har aldrig vetat vad mina föräldrar har röstat, det fick jag reda på först när jag själv hade bestämt vad jag skulle rösta, vettigt beslut från deras sida. Kan tilläggas att detta inte betydde att det inte var vilda diskussioner hemma (det var det, handuppräckning krävdes emellanåt) det uttrycktes bara aldrig. Någonting jag är tacksam över. Just det, tillbaka till saken. Jag blev politiskt engagerad i samma veva och när jag flyttade till Umeå 2003 blev jag invald som vice ordförande i ungdomsförbundet i Västerbotten samt som kassör i studentföreningen. Jag snurrade runt fin i illusionen ett tag tills det kom upp en fråga och då var det jag på ena sidan och förbundet på andra. Det slutade så illa att jag avsade mig posterna och gick ur förbundet. Jag kunde inte ställa mig bakom ett parti som, enligt mitt tycke, gick så emot sin grundideologi, att min åsikt dessutom inte var välkommen underlättade inte det hela.

Så vad har ovanstående att göra med feminism? Nej, jag har inte glömt att det var dit jag var på väg. Förutom några få kvinnor på denna planet har jag aldrig känt vid det systerskap som det så ofta talas om, det jag har sett har snarare visat på motsatsen. Därmed går den iden förlorad på mig, jag kan inte känna samhörighet där. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna. Dock är detta för mig i sig inte någonting som enbart relaterar till feminismen utan till ideologier och politiska partier i överlag. Jag känner ingen samhörighet någonstans egentligen. Ute i periferin vandrar jag evigt, alienerad och på många sätt bortkopplad. Som om att jag vore född i fel tidsålder.

Jag vet vad jag värderar och hur jag värderar det. Ett samhälle där vi inte etiketterar eller klassificerar. För mig är detta så oerhört naturligt. I min värld är saker (och människor) bara. De existerar. Jag tänker inte kön. Jag tänker i person. Saker är, oavsett om du vill det eller inte. Inte med det sagt att det inte finns ojämlikhet, det finns det gott om. Måste vi dock kalla det någonting? Det är ju oavsett? Jag vill ha ett samhälle där människor får arbeta utifrån sina förutsättningar och bli värderade för hur de är som individer och får tillåtelse att existera utifrån sin egna premisser. I dagens sociala klimat känner jag mig marginaliserad som den asociala varelse utan stort behov av gemenskap jag är. Missförstå mig rätt, jag tycker om att umgås med människor, i lågmälda en och en former, i bland i mer ljudliga sådana men då krävs det mycket vila, i många dagar efteråt. Men jag behöver det inte, och orkar heller inte, som de flesta andra gör. Så det är inte enbart feminismen jag ställer mig utanför utan även ideologier, politiska partier och liknande. Att det politiska klimatet i Sverige har övergått till någonting som mer kan liknas vid pajkastning gör inte saker enklare. För egentligen, jag älskar diskussionerna, att få lära mig, att få utvecklas, ändra åsikt och kanske ändra någon annans. Men i ett samhälle där saker och ting oftare än inte tas som en personlig attack blir sådana möten ofta omöjliga att ha. Lyssna. Kommunicera. Vänta inte bara på att du ska få tala. Någonstans på vägen känns det som att vi glömde bort det. När vi slutar diskutera stagnerar vi. När vi är mer upptagna med att övertyga andra om att de har ”fel” än att vara lyhörda för att vi kanske har det är det en skrämmande samhällsutveckling.

Så det är därför idag, jag är utan ideologi. Utan politik. Utan -ismer. Jag välkomnar dock den som kan övertyga mig om att världen inte alls är så förlorad som jag upplever att den är.

Annonser

24 reaktioner på ”Space Monkey talar om politik, ideologi och en (som hon ser det) förlorad värld

  1. Ja, där har jag egentligen inte så mkt att säga. Har ju inte fått nån ”behandling”… Men jag känner igen från dottern! Massor med meningslös ”social” träning som inte förklarade nåt alls för henne (eller oss) och som var på HELT fel område och nivå…

    Du har helt rätt i att det gäller att lära sig hur man ska GÖRA – hur man ska handskas med det, alla jobbiga situationer – och för min del även hur man ska handskas med att de andra jämt måste tröstas och behandlas med silkesvantar fast man själv mår som man gör – att det är viktigare med vad DE känner, hela tiden…

    Fast det är ju fel. Jag förstår det nu. Det är DE som inte förstår, och om de inte gör det – ja, jag känner att det var nog inte helt fel så som jag betedde mig som tonåring jämfört med nu… 😉 Tror jag ska ta och bejaka ”tonåringen” i mig igen så får vi se om jag nog inte snart mår ”bättre”… 😉

    Tack för det du skriver, f.ö., blir glad av att läsa dina inlägg och få känna igen mig lite! 🙂

    Gilla

  2. Jo men jag tror du Space Monkey och några andra att du är ljusår framför i utvecklingen jämfört med de flesta av oss andra (på allvar). Resten måste polarisera oss enligt halveringsmetoden för att slutligen se att vi är ensamma men lika, och har lika värde på alla olika sätt.

    Gilla

  3. Jag kommer aldrig påstå att feminismen inte har tjänat ett syfte, eller att det fortfarande inte gör det. Den har gjort oerhört mycket i västvärlden och har mer kvar att göra i andra delar av världen.

    Det känns som att du missförstod min poäng med inlägget. Syftet var att påpeka varför jag inte kan ställa mig bakom den, eller andra – ismer eller ideologier (från en tidigare utnämnd social liberal var detta ingen liten sak att göra).

    Jag kommer aldrig förneka dess värde eller vikt. Dock är den förlegad. Den segregerar och däri ligger mitt största problem. Varför talar man inte om att göra sporter för alla, i stället för könsuppdelat? Varför talar man inte om fler män på dagis? Män som blir våldtagna? Mäns våld mot män? Kvinnors våld mot kvinnor? Saken är den att man borde tala om människors våld mot människor, sluta med detta segregerande av kön. Jag är människa först och främst och det är alla andra också. Jag kommer alltid att se det så. Jag KAN inte göra segregeringen neurologiskt om jag så skulle vilja och jag önskar verkligen att människor kunde sluta med att tolka det som om att jag på något vis är emot feminismen, inte gillar den, uppskattar den eller vad det nu är för negativt man tror sig tycka att jag tycker.

    Gilla

  4. Nä, tycker inte heller feminism borde behövas lika lite som Djurens Rätt. Men ibland ser man inte felkonstruktioner i samhället bara för att ”man alltid gjort på ett visst sätt”. Jag är övertygad om att kvinnor är lika dåliga poliser som män men under väldigt lång tid så var kvinnor förbjudna att utöva sin dålighet i svenska poliskåren. I Israel så vet man sen länge att kvinnor kan döda palestinier lika bra som män. Feminismen har gjort så att du inte behöver gifta dig innan du är 17 och att kvinnor får vara lika mycket sexuella rovdjur som män. För hundra år sedan kunde man få korkade eller lössläppta kvinnor steriliserade, lobotomerade eller satta på sanatorium. Om det var trevligt & rätt är en egen fråga men samma regler bör gälla både män och kvinnor. Kvinnor ska ha samma rätt att som präst fördöma & fördumma människor (fast de vet att människorna är gjorda till guds avbild).

    Gilla

  5. Jag förstår hur du resonerar kring exempelvis Bush och Manson och liknande personer. Kikade på Dokument inifrån i går om Europas ekonomiska kris och där fick man höra två personer på en bank diskutera. Vidrigt är bara förnamnet. Tror jag enbart väljer att kalla det något annat, vidrigt exempelvis. Jag fördömer snarare ut beteenden än person.
    Och ja, fördömer gör jag som de flesta. Som när det gäller pedofili och våldtäkt exempelvis, få saker får mig så arg, och då blir jag snarare ”Död åt dem, skiter i hur trevliga de är.” Tror kanske det är så att du, som jag, vill se komplexiteten och sedan kommer känslorna in och spökar till det, som de ofta gör. Hos de flesta är det så tror jag. Skillnaden ligger kanske mest i hur mycket.

    Det där har jag funderat på mycket, hur det kan vara så svårt för andra? Det är för mig en gåta.

    Ändå någonstans har jag ett litet hopp att kanske är det inte ute för mänskligheten. Tror att psykiatrin har gjort mig mer positiv än bekvämt i bland, hehe.

    Gilla

  6. Ja just det. Sen det där med min ”vilja” att världen ska leva i symbios är en ännu intressantare fråga. Förmodligen än bättre utan människan. Men det där med viljan som just jag har, och du och alla andra är ju också värden som gott och ont. Nihilism är egentligen drömscenariot för min stackars hjärna.

    Gilla

  7. Skall lägga till det till mitt epitet.

    Varför tänker du som jag? Det är så märkligt och lite frustrerande att veta att en person kan göra det men miljarder andra inte kan.

    Men en sak måste jag inflika. Jag tror inte på gott och ont som verkliga ting, varken konkret eller abstrakt. Men eftersom jag tycker det bör finnas en symbios i världen (som om det kommer att hända btw) så finns det en illusion jag går med på att föras med på. Och det är ”riktigt dåliga sidor”. Som du säger har vi egentligen bara sidor, men när massmord, politiker och annat värdelöst humanvirke kommer till ytan så måste jag tänka i de banorna istället. Jag kan exempelvis inte tycka att G.W. Bush eller C. Manson bara har sidor för då ser jag inte till helheten. Att de bär ansvar för horribelt agerande. I olika stor skala förstås. Manson mördade några ”få” men inspirerade/inspirerar lättmanipulerade människor än idag. Bush behöver jag kanske inte gå in på. Att göra skillnad på mord, seriemord, lönnmord och sen massmord är ta mig fan bland det knäppaste jag vet.
    Så även om jag vet att vi bara är materia med byggstenar satta i lite olika ordning och egentligen bara är varelser, punkt. Så accepterar jag ändå min inställning till att switcha till att döma när jag ser en orätt gjord mot andra existenser.
    Om du förstår vad jag menar. Ska kolla Vetenskapens Värld nu, det avsnittet. Såg lite igår kväll där det just talades om att ”anta”. Det är en dålig vana, som bara självinsikt (växande sådan, den kan alltid bli bättre för de som har en bra start) kan bromsa något.
    Och extrem inre styrka.

    Gilla

  8. Jag instämmer helt! Även om jag brottas med det själv för tillfället, det är svårt att lära om att inte anpassa sig hela tiden. Underlättar inte heller att så mycket ”behandling” som finns i dag går ut på att lära oss hur vi ska anpassa oss i stället för att lära oss hur vi ska hantera jobbiga situationer utan den stora ansträngning anpassning innebär.

    Gilla

  9. Som en kommentar jag fick en gång i en diskussion ”Alla kvinnor är offer.” från en självutnämnd feminist och socialdemokrat. Jag blev så arg att han till slut blev rädd och sprang där i från. Argumentera med mig när jag är smått onykter och häva ur sig korkade saker är sällan en smart ide 😉

    Lägg till epitetet awesomesauce också 😀

    Gilla

  10. Saken är den att kvinnor är skyldiga till exakt samma typ av beteende (uppfostran av barn för att ge ett exempel). Min poäng är snarare att jag inte gör en åtskillnad av kön, i den bemärkelsen att kvinnor är si män är så. Person är si eller så, det är så jag är uppfostrad. Mitt inlägg syftade till att påvisa anledningarna till varför jag har svårt för feminism (och all typ etikettering i överlag) som konstruktion. Människor diskriminerar, jag är idogt trött på segregering av människor i kategorier. Alla är olika. Ingen fungerar som en annan. Den dagen människor slutar anta, börjar fråga när de är osäkra, börjar lyssna på andra i stället för att vänta på att tala och besitter självinsikt är den dagen vi som art har kommit någonstans, dock ser jag inga som helst tecken på att vi är på väg dit. Vad vi kallar saker och ting är inte relevant, de existerar oavsett. Ett träd finns där oavsett om du väljer att kalla det ett träd.

    Ingen har bra eller dåliga sidor. De har sidor. Och absolut är det så, människor har rätt att bli bemötta utan fördomar, dock är det omöjligt för vår hjärna att inte fördoms bestämma. Självinsikten ATT vi gör det är det som måste till för att verklig förändring ska uppstå.

    Gilla

  11. Mitt epitet är så jävla grym person. (Jag har nog något bättre egentligen, men det är sen och min poäng är det viktiga) Jag avskyr och förstår mig inte på män som måste påpeka hur synd det är om oss kvinnor. Jag är minst lika mycket ett sexuellt rovdjur som mina manliga vänner, om inte mer. En av många faktorer många män inte fullt ut begriper. Jag är en person och känner mig inte speciellt annorlunda könsmässigt. Iofs var jag övertygad om att jag egentligen var pojke, som liten. Lite av det är kvar. Men om folk tänker så otroligt olika om det här ämnet, och förmodligen alltid kommer. Med tanke på den bristande självinsikten hos världspopulationen så får vi själva ta ansvar för hur vi identifierar oss. Martin, jag vet att du försöker allt du kan att förstå hur det är att vara kvinna, och du menar väl. Men är det inte bättre att koncentrera sig på att vara delaktiga i varandras liv och naturligtvis åsikter utan att först sätta etiketter på folk. Förutom de galna kaninikokerskorna förstås, där är avstånd bästa policyn. 😉

    Gilla

  12. Patriarkala strukturer finns och har funnits inom t.ex. läkarkåren, religionsutövning, ingenjörsyrken och politik. Där män håller på män för att de tror att de lättare förstår dem och har sett kvinnors sätt att tänka annorlunda och fel (mindre värt). Absolut finns det biologiska/darwinistiska skillnader mellan män och kvinnor, men däremot har inte den ena sidan mer fel än den andra, vilket har varit ett synsätt som funnits och finns i åtminstone den västerländska kulturen.

    Därmed inte sagt att man ska dra någon över en kam, varken män eller kvinnor. Vi har alla dåliga och bra sidor och varje person oavsett ursprung eller kön har rätt att bli bemött utan fördomar.

    Gilla

  13. Saken är den att jag anser ordet i sig överflödigt. För mig saknar det mening. Debatten blir ofta så snedvriden (våld är ett exempel, dagispersonal ett, bolagsstyrelser ett annat). Jag har väldigt svårt för ensidiga debatter, för det är att göra det för enkelt för sig. Samhället är ojämlikt men att skapa segregering genom att dela upp oss i vi och de läger (för det upplevs ofta så) leder sällan till ett mer jämlikt samhälle.

    Du får jättegärna beskriva dessa patriarkala strukturer för mig. Jag har inte stött på en enda person som lyckats med det än. Tankemönstren i sig är svårare att råda bot på, eftersom vi ofta inte är medvetna om antaganden vår hjärna gör, först när människor lär sig att tänka om, och efter, sluta anta så oerhört och kommunicera öppet och ärligt lär vi kunna se en egentlig förändring och tyvärr tror jag inte att det kommer att ske. Självinsikt är oerhört svårt för många människor. Det finns ett underbart Vetenskapensvärld (förra veckans, finns på svt play) som tar upp detta (antaganden vår hjärna gör syftar jag på).

    Tror det blev ett missförstånd där. Jag har inte lättare att relatera till män (jag har svårt att relatera till andra överhuvudtaget, forever alien) jag har lättare att kommunicera med män, som regel och mycket mer så när jag var yngre. Det är strukturerna många kvinnor skapar runt sig (skvaller exempelvis) som jag har oerhört svårt för. Säg vad du menar och mena det du säger har jag upplevt vanligare bland män än kvinnor. Absolut beror det också på person, i dag är i min vänkrets närmare 50/50, inte för att den är så stor men ändå.

    Saken är den att oavsett om vi vill det eller inte så finns det skillnader mellan män och kvinnor, inte minst biologiska sådana. Vållar de problem, ojämlikhet och dylikt bör de absolut förändras. Jag har dock inte upplevt ”mitt kön” som problematiskt. Det är mycket enklare än vad folk vill få det att låta att faktiskt bara strunta i normer och gå sin egen väg.

    Gilla

  14. Du skriver grymt bra som vanligt, men jag är lite osäker på din koppling till ”feminist” i inlägget. För mig har ordet ”feminist” bara giltighetstid tills män och kvinnor anses kunna tänka lika bra som män. För bara hundra år sedan hade kvinnor ingen rösträtt och ansågs för klena intellektuellt för att ha intelligens nog att ha ett yrke som t.ex. läkare eller präst. Idag är det förstås väldigt annorlunda men patriarkala strukturer och tänkanden lever vidare i många samhällen och kulturer.

    Du har lättare att relatera till män men för mig är det tvärtom. Så det är nog personerna i sig som har betydelse. Inte statistiken. 🙂

    Kram! (Eller luftig sådan om man inte klarar beröring så bra)

    /Martin

    Gilla

  15. Människor är märkliga varelser, med konstiga tankebanor. Fast dock sätter det ju saker och ting i perspektiv, inte det ena utan det andra. Saker existerar mest i motsatsförhållande till varandra.

    Just det. Det var ju ett sådant snart! Det ser jag fram emot, att träffa dig, lite annat folk, ha trevliga konversationer och annat mys. Du får höra av dig på något vänster när det blir av, samma sak med om du behöver hjälp med att flytta, bara att höra av dig, om du inte behöver det är det okej med så klart.

    Jag läste om det, din Cipralex insättning. Tänkte kommentera men det enda jag skulle kunnat bidra med ”Den gjorde min manisk så var tvungen att sluta ta den.” Folk trodde jag knarkade när jag tog dem, hehe. Kändes lite överflödigt 😉

    Har sett tre avsnitt av första säsongen av Orphan Black. Så underbart fin! Väntar lite med resten, vill suga på serie-karamellen så som jag gjorde med True Detective.

    Det hoppas jag verkligen. Jag försvinner ingenstans så igen, jag finns här.

    Fluffsockervaddskramar till dig du awesomesauce människa!

    Gilla

  16. Intressant om män och kvinnor. Jag tror du har rätt, det går inte att generalisera så där… Jag menar, det är ju långt ifrån ALLA män man kommer överens med. Möjligen skulle det kunna vara så att eftersom män och kvinnor generellt sett har lite olika kommunikationsstilar så tar man mer hänsyn till att man inte förstår allting hos varandra – vilket ju gör det lättare – medan andra kvinnor väntar sig att man ska bara ska ”veta”.

    De väninnor jag har (alltså riktiga vänner, inte bara bekanta) är just så som du skriver om dina vänner. Intresserade av liknande saker som jag, lätta att diskutera med, förstår vad man säger, svarar när man frågar o.s.v.

    Ja, visst är det tråkigt att jämt behöva vara tyst. Jag är så van vid det sedan så länge att det känns ibland helt overkligt att nu äntligen ha börjat kunna tala sanning med folk. 🙂 Och jag tror inte jag tänker sluta nu när jag vet att man får det. Åtminstone ibland. Utopia eller ej, varför ska vi egentligen gå omkring och anpassa oss till döds hela tiden…?

    Gilla

  17. Jag hatar mig själv ibland. Hade skrivit en lång kommentar och sen fleppade jag bort den. Bl a har jag blivit mejltrakasserad av en kvinna som inte tycker det är lämpligt att ex ska vara vänner. Hon tyckte också att kvinnor och män i övrigt inte ska vara vänner, det är onaturligt och omanligt tydligen.

    Politiken, tycker det är ungefär som diagnoser. Ingen exakt vetenskap men nödvändigt för att ungefär veta vad som ska göras.

    Själv kommer jag nog också behöva en veckas vila efter inflyttningspartajet. Hoppas det går katastroffritt till och blir en minnesvärd afton, av det positiva slaget.

    Jag är i Cipralexfas v 3 nu tror jag. Om du undrar över min tystnad. Jag känner av och tar det som det kommer dag för dag.

    Du är awesomesaucig och jag saknar ditt sällskap.
    Det vill jag att du ska veta.

    Vi ses förhoppningsvis snart.
    Rosa fluffiga moln 😉

    Gilla

  18. Tackar! Jag undrar om det beror på att man som kvinna med AS ligger ”närmare” männen i hur man kommunicerar? Det ter sig inte helt ologiskt, dock varnar min hjärna mig när jag försöker generalisera på detta viset. Dock upplever jag som du, att män oftare är enklare att ha att göra med då de är rakare än de flesta kvinnor. Kan tilläggas att det kvinnor jag har i mitt liv som regel drar mer åt mitt håll i sättet att kommunicera och oftare har fler manlig vänner än kvinnliga.

    Ja, visst vore det härligt om det var så! Dock tror jag som du säger att det är en utopi. Det känns dock tråkigt emellanåt att känna att man ”behöver” vara tyst i stället för att fråga. En inte helt trevlig bieffekt av människors negativa reaktioner genom åren, att känna att man är begränsad inte av sig själv utan av hur andra uppfattar en.

    Gilla

  19. Total igenkänninng här. Du beskriver det verkligen bra. 🙂 Jag har gjort exakt detsamma som du, berättat om en tjejkompis otrohet, och det gick likadant för mig som för dig, det blev mitt fel på slutet. Och visst har jag haft tjejkompisar genom åren, men det fungerar sällan nån längre tid, jag har egentligen bara två väninnor. Jag känner inte heller igen mig i det där ”systerskapet”. Jag har alltid haft lättast att umgås med män, det känns som om de oftast är ”rakare”. Undantag finns så klart… Och jag håller med om politiken, jag gav upp den för längesen också.

    Ja, tänk om man kunde få kommunicera mer. Lära sig. Få fråga om allting utan att folk tar illa upp… Diskutera olika åsikter med ömsesidig respekt och kunskap. Är det bara en drömvärld? Rena Utopia. Tyvärr tror jag det sedan rätt länge…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s