Kommunikations Funktion

Verbal kommunikation är fascinerande. Inte enbart på det viset att ord i sig är fascinerande, vilket de är, utan även på sättet människor bedömer andra utifrån deras förmåga att kommunicera verbalt. Om man snubblar runt i den autistiska bloggvärlden upptäcker man väldigt fort hur andra allt som oftast bedömer denna förmåga. I två extrem lägen finner vi i läger ett de som har stora svårigheter med verbal kommunikation och därmed oftare än inte klassificeras till lågfungerande, i läger två finner vi de som har förmåga till verbal kommunikation och därmed oftare än inte klassificeras till högfungerande. Om man funderar på det en stund börjar man till slut fnissa gott för sig själv, eller ja, jag gör det. Rumlar man sedan runt lite mer så märker man snabbt absurditeten i antagandet. Egentligen är uppdelningen, i låg- och högfungerande, i sig självt lika missvisande som nya DSM-V indelningen av autismspektrumdiagnos med tre nivåer.

De tre nivåerna bedöms till stor del utefter förmåga till verbal- och ickeverbal kommunikation: Se sida sex för de tre nivåerna. Så varför tycker jag att dessa nivåer är missvisande? Jag är glad att du frågar kära hjärna. Jag har begåvats med vad många skulle kalla eminent verbal kommunikation. Ja, de kanske skulle inte använda just ordet eminent men jag gillar det så kvar får det stå. Och de har inte fel i påståendet, i vissa lägen. Av många olika anledningar och orsaker har jag genom åren blivit hyfsat kompetent på det där med att kommunicera verbalt, en fascination för retorik och argumentationsteknik har absolut underlättat det hela. En sak jag alltid har haft svårigheter med är att kommunicera känslor verbalt, i skrift har det alltid varit mycket enklare, vilket mina dikter kan vittna om. Jag har fortfarande svårt för det även om det är enklare i dag än för säg, tio år sedan. Läten är ofta fortfarande bättre. ”Blergh” och derivat därav är favoriter, speciellt när hjärnan har bestämt sig för att bränna sönder sig själv. Min förmåga till verbal kommunikation har gjort att människor oftare än inte tror att jag fungerar bättre än vad jag gör. Terapeut P påpekade flera gånger hur lätt det var att glömma bort mina svårigheter för jag kan kommunicera så väl. Och däri ligger en del av problemet. Att människor bedömer funktion utifrån kommunikation.

Min ickeverbala kommunikation är dock oftare än inte skrattretande usel. Jag har försökt på mig det där med röstlägen exempelvis. Vilket mest innebär att jag har ett till röstläge som är ett ”hej jag är fem” röstläge. Klonen vet precis vad jag talar om. För det mesta är det mest vad andra verkar tolka som aggressivt eller icke-aggressivt tonläge. Jag kan ärligt säga att jag hör ingen skillnad, jag har förgäves försökt förstå vad det är andra hör, dock utan framgång. Samma sak gäller ansiktsuttryck, jag har testat det där med att använda dem till min fördel, jag kan inte, det blir mest överdrivet och ser komiskt ut. Dock verkar jag ha kunnat kopiera kroppsspråk som gör att jag till viss del smälter in, ibland. Jag funderar ofta på om hur annorlunda jag skulle bli bemött om jag inte hade den förmågan. Jag funderar oftare på hur jag skulle bli bemött om jag hade större svårigheter att kommunicera verbalt. Skulle mina svårigheter synas bättre då? Min förmåga till verbal kommunikation borde vara enbart en fördel kan jag tycka, dock som det mesta av livet så finns det en baksida till allt. Om jag kan kommunicera mina svårigheter är de mindre då? Det uppstår problem, för jag kan inte kommunicera allt som försiggår i min hjärna verbalt, inte ens i denna skriftform går det speciellt smidigt, i diktform däremot känner jag att jag oftare kommer dit jag vill, till det jag vill säga. I kommunikation kommer dock sedan mottagaren och fyller i hål de tror finns, för att de har hål måste du ha hål. Jag har inga hål. Jag kan inte skapa hål om jag så försökte, om du ger mig hål kommer jag förmodligen att missa dem. Om du vill att jag ska förstå dig, mena det du säger och säg det du menar. Dock är min hjärna så hårt tränad i att försöka läsa in saker för det är så ”man gör”. Olyckligtvis brukar det leda till oändliga tankeloopar som jag inte tar mig ut ur för jag har inte den relevanta grundförståelsen. Nej nej, det här var inte menat att bli ännu en ordgalla av kommunikationsbrist. Tillbaka till ämnet.

Min hjärna tappade bort sig själv. Tror det är lite sent att hitta tillbaka nu. Gjorde också det ödesdigra misstaget att gå på toaletten. Avbröt visst det mesta av tankebanorna. Hur som, min mindre eleganta poäng är att missta inte förmåga/icke-förmåga till verbal kommunikation för funktion, inte hos mig eller hos någon annan. Det finns fortfarande saker och ting jag har svårt för som jag inte kan sätta ord på, men jag glömmer bort dem ibland och andra missar dem för jag kan prata runt saker i oändlighet. Jag har dessutom en eminent förmåga att undvika att prata om det som jag borde prata om. Svårigheter. Någonting terapeut F var väldigt medveten om och sällan lät mig komma undan med. Jag tror F och M har någon slags terapeutisk superkraft att se igenom min verbala kommunikation. De borde lära ut den. Nåväl, nu börjar jag irra in mig i svammel stadiet. Lika bra att jag slutar innan det verkligen drar i gång. Lämnar er dock med en liten länk till Poetiska Space Monkey där ni kommer att finna en uppdatering.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s