Det Är

Det är den där tröttheten. Utmattningen. Egentligen inte en fysiologisk trötthet, även om den finns i bakgrunden och mumlar med jämna mellanrum. Den är dock förutsägbar på ett annat sätt. Det är ett mentalslitage, känsloslitage. Om det finns någonting som kallas själ säkerligen ett själslitage. Det är det där som jag försöker hitta ord för, letar utan att lyckas hitta. Många blir fler och till slut blir det ingenting. Ingenting av allting. Cirkelmoment. De där stunderna då orden är så långt borta och jag inte orkar leta efter dem. Tystnaden faller på ett annat sätt då. Den är desperat, för den är inte frivillig så mycket som hopplös. Eller nej, inte hopplös, snarare uppgiven.

Någon frågar hur jag mår och jag inte vad jag ska svara. För jag kan inte översätta utåt det som finns internt. Eller egentligen är det inte det, utan de. Känslorna. Det eviga trassel jag har svårt att särskilja från varandra och ännu svårare att uttrycka. När jag försöker hitta ord hittar jag inga, inga gensvar i systemet, inga lösa trådar att nysta i. Den där eviga hjärnkakafonin av känslor. Och jag vet inte varför de är extra närvarande just nu, jag funderar på det, hittar inga egentliga anledningar, bara förflutna ord och möjliga teorier. Kanske är hjärnan extra trött just nu. Hur vet man det förresten? Jag känner fortfarande inte av den där stoppknappen förrän efter så jag försöker bromsa innan. Utan egentlig anledning, mer av inlärning, x+y=hjärnhärdsmälta. Oftast men inte alltid. Och ibland känner jag inte efter innan, för jag vill så mycket mer än vad jag egentligen orkar. Är det sorgligt? Jag vet inte. Det är mest. Som med det mesta, det är, utanför, innanför oavsett om vi vill det eller inte.

Som det där med hunger, att lära sig nu ska jag äta, komma i håg, lära in. Ungefär så här mycket brukar jag äta. Ungefär så här mycket ska jag äta. När man skapar rigida system för att man måste, måste för att komma i håg, för att äta, sova. Överleva. Det blir väldigt svårt att rucka i system, få det att knaka lite i fogarna utan att det hela rämnar samman. Det går vissa dagar. Andra dagar inte alls. I dag rämnar det dock inte, jag tillåter det bara inte att börja knaka. Och kanske är det mest det som är skillnaden mellan nu och då. Att bara inte rucka på systemen. Fast egentligen är det mycket mer än så, även om det i sig självt utgör den mest markanta skillnaden. Vetskapen.

Vetskap kommer ju dock med sina små egna nyckfulla beteenden. You cannot unsee that which has been seen. Försökte översätta det, fick inte till det, så det får stå som det är. Att veta men inte alltid förstå. Att se men inte kunna tyda. Att jag förstår mer men känner att gapet är större nu än då. Borde inte gapen bli mindre med vetskap? Inte om gapet växte när du skaffade dig vetskapen. Det finns så mycket där orden inte finns. Den frustrationen, avsaknaden av ord frustrationen. Att inte kunna uttrycka vad det är som finns. Det som är.

Så mycket mer än det som syns, är det som är.

Annonser

2 reaktioner på ”Det Är

  1. Det som är, det är. Med det menat att det inte är värderat i någon polaritet, som komplext, dåligt, vackert etc. osv. Känslor är svåra att uttrycka för mig, varför vet jag egentligen inte, säkerligen någonting med kopplingar i hjärnan, eller avsaknad av dessa kopplingar. Förekommer hos autistiska individer ganska ofta.

    Med det menat att det är ingetdera, det är, för att det existerar, utan värdering, oavsett. Man skulle kunna säga att det också är både och, beror nog på hur man filosofiskt väljer att se på saken.

    Fråga vidare om du tycker någonting är otydligt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s