Aldrig Någonsin

Tyst. Eller, nej, erhm. Inte prata om jobbiga saker. Vi kanske ska definiera vad jobbiga saker är. Blir lättare att veta vad man inte ska prata om då. Satt och lyssnade på ”A Million Little Pieces” med Placebo innan. Nyss. Nu. Alltid. Eller kanske inte riktigt alltid, men ofta. Den fick mig att tänka på boken med samma namn, skriven av James Frey. Jag kom inte i håg exakt när jag läste den, helt säker på att jag var inneliggande på 82:an dock. Kanske 86:an, nej, nästan, kanske säker på att det var på 82:an. Tror jag fick låna boken av någon. Kanske P. Jag vet inte. Det är mycket jag inte kommer i håg, tid är utsmetat. I bland helt svart. Hur någon kommer i håg vilket år de gjorde någonting, än mindre dag är en gåta, jag kan knappt komma i håg vilken dag det är nu. Men nej, det var inte tid jag skulle tala om, eller, inte riktigt. Kanske.

Jag funderar. Inte alltid helt frivilligt heller kan tilläggas. Jag och min hjärna, min hjärna och jag vet ni. Hur som, jag var på väg någonstans, det var inte menat att svamla. Men är det ändå inte det jag gör mest, svamlar? Jag hittar inte orden, känslan finns där men hoppar inte över till platsen i hjärnan där ord bildas. I bland dyker de upp i metaforer, liknelser. Men inte i ord. Inte konkreta fraser. Jag undrar hur det är att kunna det. Kan någon det. Egentligen? Är inte känslor mer komplexa än ett ord? Mer fluida, icke-konstanta. Olika för alla. Men ändå liknande. Den där interna kakafonin. I samtidigskap med slit-skriket. Ja, det kanske är det jag ska kalla det, slit-skriket. Egentligen borde jag få in någon konstant repetitiv känsla där också. Tid? Tid är ganska repetitivt. Och samtidigt där, men ändå inte.

Om att känna som om att man missar grejen. Det måste ju vara någonting som saknas? Jag menar, för att pusslet ska gå i hop. I all den avskalade, nakna självinsikten saknas det ändå något. Kanske var det verkligen något som försvann den dagen 1998. Inte bara en upplevelse, utan faktiskt att något stängdes av, ner, ut. En bit på en gen, en neuron. Äsch, nu försöker jag nog bara logiskt-förklara känslor. Ja, ja, ironin undgår inte mig heller. Kanske var det knarket? Avsaknaden av självbevarelsedrift? Den fanns där innan också. Slets bara brutalt upp och användes mer då. Att jag lever är nog mer tur. Nej, jag menar inte att låta dramatisk, det är förmodligen helt sant. Att det beror på tur, eller slump, eller vad du nu vill kalla det.

Nej, jag hittar fortfarande inte orden. Ordet. Metaforen. Liknelsen. Och vad de aldrig säger är att det psykologiska suget. Begäret. Aldrig försvinner. Aldrig. Någonsin.

Annonser

3 reaktioner på ”Aldrig Någonsin

  1. Underbart att vara där igen kan jag tänka mig. Får ofta den känslan, den bekanta, när jag är i de krokarna.

    Det värmer att veta. Och ja, att träffas igen vore fint. Det var längesedan sist.

    Gilla

  2. Älskar alla tekniska prylar idag, eller inte. Skrev ord som sedan försvann igen. Drar oss mot östkusten, kan inte låta bli. Är bekant, är skönt känns bra.

    Oavsett hjärnan gör som den vill. I höst ska vi ses igen över tystnad eller ord, spelar ingen roll. Hur lång/kort tid som går så finns jag Alltid här, lyssnar och önskar jag kunde stänga av bruset så det blev lättare att hitta våglängden oavsett vilken den är.

    Hälsningar från de småländska skogarna

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s