Att vara eller icke vara: social

Jag funderar ofta på ord. De som känner mig väl vet att om man råkar använda, för mig, fel ord så kan det bli en förbaskad kalabalik där jag börjar argumentera ordet i stället för argumentationen.  Ord är viktiga förstår ni, i all sin mänskliga konstruktion. När man, som jag, ofta känner att man saknar ord för det mesta här i världen, eller inte kategoriserar på samma sätt som andra så uppstår det kommunikationsproblem. Tur att jag gillar att problemlösa annars skulle jag nog anse att problemet är större än vad det egentligen är. Sedan är det sällan ett problem, så länge den andra parten är öppen för möjligheten att ord inte betyder samma för alla människor samt är villig att diskutera tills man hittar den där berömda platsen där man är överens och samförstånd uppstår.

Det är ett ord, och även dess ansedda motpart, som tar upp mer hjärnenergi än vad som förmodligen är hälsosamt för tillfället. Vilket ord är det frågar ni med förväntan i rösten! Kunde inte låta bli, det är okej att inte tycka att det är komiskt, jag är oftast den enda som skrattar åt mina egna skämt, nåväl, det hör egentligen inte hit. Social är ordet på hjärnans bryderimeny för närvarande. Och därmed också detta ords innebörd. Personligen är jag varken social eller speciellt socialt kompetent av mig, det finns säkert de som inte skulle hålla med och det är helt okej. Det jag dock kan är att smälta in och till en viss grad agera som om att jag är socialt kompetent. Någonting som ofta brukar hända är att människor som regel ofta håller sig på behörigt avstånd, varför vet de bättre än jag, även om jag har mina teorier. Min anti-aura är säkerligen en bidragande faktor, namngivningen uppstod för en vecka sedan under en utflykt till staden, jag gillar den. Det är som eerie presence, eller kanske inte bara är som, jag kanske egentligen är en marionett i en White Wolf kampanj?! Jag önskar. Ja, det gör jag nog, inte lite heller.

Vad är det då att vara social? Är social att umgås mycket/ofta med andra eller att konversera när man väl gör det? Jag pratar, mycket. Väldigt mycket. Säkerligen för mycket i bland. Verbalt monologiska ångvält.  Att prata är dock inte detsamma som att konversera. Konversera är inte alltid min starka sida. Det finns de som umgås mycket med människor utan att egentligen umgås. Med det menar jag att de umgås rent fysiskt men inte verbalt. De smälter undan i ett hörn någonstans. Lyssnar mycket, pratar desto mindre. Människor gillar människor som lyssnar. Det egocentriska i oss gillar att känna sig speciellt. Viktigt. Som Den Enda. Jag lyssnar, jag ser bara inte som om att jag gör det alltid, eller ens speciellt ofta, och vi vet ju att det är hur du uppfattas som räknas, inte hur du egentligen är.  Är det en social person? En som känner mycket människor och som umgås med dem ofta/regelbundet? Eller är det personen som egentligen inte alls umgås så ofta eller ens känner så många människor men som pratar mycket när de väl gör det? Eller kanske är det inte någonting av de, eller snarare är det så att bilden är mer komplex än så? Förmodligen mer komplex än så, det är oftast där det mynnar ut i slutändan, komplexitet. Vad är det då som gör att en person klassas som social och en annan inte? Onekligen är det något i personens utstrålning som gör det, men vad exakt är det? Min hjärna försöker febrilt att lägga detta sociala pussel, vilket är svårt när man saknar förmågan att se alla pusselbitar för informationen finns inte där. Och som ni ser så kommer jag egentligen ingenstans, hjärnan snurrar in sig i ett virrvarr av möjligheter, att lägga pussel utan alla pusselbitar är nästan dömt att misslyckas. Tänk om man kunde får hjärnan att sluta försöka lösa alla ändlösa pussel. Utan början utan slut. I ständig förändring.

Asocialt social. Socialt asocial. Och jag gräver ner hjärnan i nittiotalsmusik.

Annonser

En reaktion på ”Att vara eller icke vara: social

  1. Bra fråga. Spot on faktiskt.
    Jag kan inte svara på den mer än det du kommit fram till. Men jag vet att jag en gång i tiden upplevdes som en ganska social människa. Nu är det sällan men det händer kanske när jag är på bra humör eller något annat. Då kan jag till och med avbryta alla under en fest. Men det är ju inte speciellt socialt kompetent beteende heller. Något jag ofta mår kass av dagen efter jag varit olämplig sas.

    Elegant skrivet, som vanligt. Älskade ” tills man hittar den där berömda platsen där man är överens och samförstånd uppstår”
    Även om jag personligen inte vet vart det ligger.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s