Cirkulärtevighetstänk

När man talar med människor om kommunikationsbrister instämmer de flesta i att de är problematiska i sin natur. Att till synes medvetet på grund av osäkerhetsfaktorn missförstå är för min hjärna ett mest förbryllande koncept. För jag vet logiskt, där inne, så är inte kommunikationsbrister medvetna, inte på det där kalkylerande sättet som jag vill ha det till. Dock ser det ut så i min hjärna, det är som det där experimentet med de två linjerna, de är båda lika långa och även när man vet att de är det så vill hjärnan fortfarande tro att den ena är längre är den andra. Att medvetet gå emot sin hjärnas instinktsreaktioner är tröttsamt. På riktigt tröttsamt, med det menat att jag blir trött av det fysiskt, inte bara less, vilket jag också kan bli emellanåt. Det är som en instinktsreaktion att gå emot mina egna instinktsreaktioner. Cirkulärtevighetstänk är någonting min hjärna tycker om att underhålla sig med. Ingenting får vara i fred en längre stund utan ett cirkulärtevighets granskande. Jag har emellanåt teoretiserat om huruvida detta skulle göra mig till en eminent forskare eller inte, om vi då bortser från de rent praktiska hindren som existerar för att jag skulle bli det, vilket är en del. På sedvanligt vis har jag inte kommit fram till något egentligt svar vilket i sig kanske är svar nog. Jag skulle nog aldrig bli färdig för jag kan aldrig vara säker på om jag nått hela vägen fram, det finns oftast oändliga variationer, alldeles för många variabler. Det borde jag ha insett för länge sedan egentligen med tanke på att ”Projekt och Experiment Förstå Människor och Deras Samhällskonstruktion” aldrig kommer att bli färdigt, för man kan inte bli färdig med någonting som konstant förändras. Förutom tröttheten och oförmågan att bromsa det cirkuläraevighetstänket så stör jag mig dock inte så mycket på tankarna i sig självt. Som den där med evighetsuniversum. Kanske är det just på grund av det cirkuläraevighetstänket, som gör att jag inte riktigt stör mig på, att saker inte har svar är lika mycket självklarhet som frustration, fast inte en jobbig frustration utan mer en, jag kommer inte leva tillräckligt länge för att hinna samla all data jag behöver frustration.

Jag tror att de flesta människor faktiskt på riktigt inte vet när de tolkar in saker som inte finns i det jag säger. Det är klart att de inte gör egentligen, det är automatiserat beteende från deras hjärna, vilket är fiffigt och energiekonomiskt, att behöva tänka igenom medvetet vad människor egentligen menar tar energi. Jag förundras dock över att människor egentligen bara inte tolkar bokstavligt, det är så enkelt, så automatisk och därmed energiekonomiskt. Och det är där i schismen uppstår, lika automatiskt som det är för andra att läsa in är det för mig att bokstavstolka, för någon av oss att göra det omvända är tröttsamt, oavsett vem som gör det, och hjärnan är i grund och botten en lat tingest som gillar att ta den enkla vägen om den kan. Någonstans här uppstår dock ett problem, det är fler av er än av oss och som regel så styr majoriteten, så fokusen läggs på att jag ska lära mig att tolka in medan andra beter sig som vanligt. Vilket resulterar i att jag febrilt försöker att famla runt i något slags mellanland där jag inte kan bestämma mig för hur mycket jag ska anpassa mig. Sedan kommer det dagar då jag hör hur någonting jag säger misstolkas. Jag poängterar varför jag tycker någonting skulle bli problematiskt och det tolkas som om att jag inte vill. Och jag orkar inte ta diskussionen, orkar inte försvara mitt sätt att uttrycka saker ännu än gång. För det är tröttsamt, och jag är trött redan  innan vi började, trött av stimuli, trött av att behöva anpassa, trött av det cirkuläraevighetstänket, trött av sömnbrist, trött av kroppens till synes konstanta högstresstillstånd, ja, trött i allsköns största allmänhet. Så när jag hör hur missförstånden tornar upp sig ännu än en gång orkar jag inte rätta till dem, speciellt inte när tillsägelserna i sig ofta blir problematiska. Det tolkas som kritik, som om att jag överdriver betydelsen i feltolkningen, att jag borde förstå att de inte menade det. Och det kanske de inte gjorde, menade det, men där, i den stunden blir deras sätt att resonera överordnat mitt eget, deras sätt att tolka mer korrekt än mitt sätt att inte tolka. Det många missar är att det egentligen inte finns något korrekt sätt, en tolkning är en tolkning och reflekterar snarare personen som tolkar och dennes personlighet än det den andra personen faktisk sa.

Innan du tror dig veta vad jag säger och tänker, fråga dig själv om du faktiskt vet det eller om det är det du enbart antar att du vet. Sannolikheten är att om jag inte har sagt det rakt ut som du antar så tänker jag det lika lite som jag tycker det. Du är lika lite tankeläsare som jag är, vi borde som människor kunna mötas i mitten, jag står där och väntar så det är bara att säga till när du har lust att vandra dit och möta mig på vägen.

Annonser

2 reaktioner på ”Cirkulärtevighetstänk

  1. Tack för alla fina ord! De värmer.

    Har själv inte världens bästa period just nu. En tid då orden verkar försvinna, ett nära, innan eller i härdsmälta stadiet. Finner det alltid intressant att det första som verkar försvinna när hjärnan känns söndertrasad är just orden.

    Det ska jag absolut göra! Läser även den andra bloggen du skriver, det finns mycket intressanta tankar om forskningen runt autism, autism i sig självt och i självfallet det mest intressanta är dina reflektioner. Har funderat på om det går att få en sk. Sensory Integration Therapy i Sverige. Tror min hjärna och jag skulle må bra av det, ska försöka komma i håg att ta det när jag börjar på habiliteringen om ett par veckor.

    Gilla

  2. Jag tror du skulle blivit en bra forskare. De säger aldrig något bestämt utan har alltid fler möjligheter så där liksom i bakfickan. Det är därför alla forskningsartiklar är späckade med ”kan betyda”, ”tyder på”, ”framtida forskning” o.s.v. Tro mig, jag är själv forskare, eller var. Numera är jag ingenting…

    Och jag känner så väl igen det där med att man bara inte ORKAR försvara sina uttryckssätt. Jag orkar inte heller ta diskussionen utan låter dem bara missförstå och drar mig undan än en gång. Du beskriver det mkt bra…

    Du har kanske märkt att jag gjorde bloggen privat för ett tag sen. Jag blev paranoid och tänkte att det kunde inverka menligt på mig och dottern. Och jag har ändå inte skrivt något nytt där förrän just idag. Men dig skulle jag gärna släppa in, så om du vill får du gärna ”skicka en förfrågan”, eller hur de nu uttryckte sig på wordpress. Det är bara tt gå dit och göra som det står, så godkänner jag det. Och annars ska du veta att jag iaf kommer att fortsätta läsa här. När jag orkar. Jag har inte världens bästa period just nu. Men du skriver så bra, och det är så skönt att få känna igen sig. Någonstnas. Någon gång.

    Tack för ett bra inlägg, iaf!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s