Neurologiska tredje gradens brännskador

Det är problematiskt att skriva när orden undflyr en. Inte bara undflyr, utan kanske egentligen inte finns från början. Att verbalisera den interna upplevelsen, oavsett om det rör känslor, tankar eller sensoriska upplevelser har alltid varit problematiskt, när sedan hjärnan smält sönder och kompensatoriska beteenden förtvinar då är sannolikheten att jag ska få ur mig någonting som andra förstår minimal. En liten förvarning, om det ter sig mer svamligt än vanligt med andra ord. Det är svårt för mig att säga om det gör det, jag förstår ju vad jag menar när jag skriver och talar, men bara för att jag gör det är det inte på något sätt en självklarhet att andra göra det.

Jag skulle kunna debattera i varför, och det har jag redan gjort egentligen utan att direkt komma fram till någonting vettigt, det är som det är just nu. Kanske är det som hon skriver på Musings of an Aspie, att det har någonting med ändringen av säsongen att göra, kanske är det helt orelaterat och det är bara ”en sådan tid” just nu. Som det där när de frågar varför jag får panikattacker och mitt svar oftast är: Jag vet inte. För oftast är det så, jag vet inte, eller jag kan inte förklara ordentligt på ett sätt du kommer att kunna förstå, inte med det menat att du inte skulle kunna förstå, utan att jag inte kan förklara på ett adekvat sätt för att orden fattas mig. Som den där kopplingen jag talat om som verkar saknas, den interna översättaren som hittar ord på saker, tror min är ur funktion eller saknar korrekt utbildning, osäker på vilket.

Just det, hur det är just nu, jag skulle försöka förklara det. Om nu någon undrar varför jag verkar ha gått i ide. Det illustreras kanske bäst med vad som hände när jag skulle bege mig ut till Willy’s i går förmiddag. Det slår mig som ett öronbedövade dån. Motorvägsljudet. De som vet var jag bor vet att om än man kan höra motorvägen om vinden känner för att blåsa ljudet hitåt så ligger den ändå en bra bit bort, bortom egentligt synhåll och kanske en 15-minuters promenad, beroende på hur snabbt man går. I går kändes det dock som om att någon hade bestämt sig för att flytta motorvägen till ovanför mitt huvud, göra om den till Autobahn och höja volymen några tusen steg. Det som gjorde att jag inte paniskt sprang in igen var motivationen till ketchup. Kan inte överleva utan min ketchup. Ljuden som normalt sätt alltid finns där ökar helt plötsligt volym, intern volymknapp som inte har något steg där det blir tyst. Det märks inte bara där, kläder sitter inte bra, de skaver, känns för tajta, för lösa, sitter fel, konstigt, dumt och äckligt. Sköljmedlet som någon i föreningen använder får mig att paniskt vilja springa ut från tvättstugan i stället för att enbart orsaka kväljningskänslor. Orden försvinner och de kompensatoriska beteendena är som om att de aldrig funnits där. Och tröttheten den förödande tröttheten, där det känns som att man kommer att kollapsa i en hög varje gång man andas ut. Nerverna ligger utanpå och inte inuti. Kanske är det, det mest korrekta sättet att förklara det på. Man brukar tala om känslomässiga tredje gradens brännskador. Kanske har jag neurologiska tredje gradens brännskador.

Det sensoriska är det jag ofta upplever som det mest handikappande, för det är ingenting jag kan styra över, inte egentligen. Min kyl låter, likaså routern, datorn, grannarna, vinden, elementen, regnet, avloppen. Oavsett vad jag tycker om det egentligen så gör saker och människor ljud i från sig, de doftar, de tar i en, de pratar ett konstigt språk jag ofta inte förstår. Och veckor som de här då tandborstning får mig att vilja kollapsa på golvet fungerar det inte riktigt att ta sig utanför dörren, att finnas där för de jag vet inte heller mår så bra, att höra av mig och ta den där konversationen jag vet att jag borde men inte hittar ord för. Om jag mår dåligt? Nej. Om jag mår bra? Nej. Jag mår. Jag är. Just nu ter det sig som härdsmälta. Det som kanske förvånar mig mest är hur det kan hända när jag egentligen inte gör så mycket vettigt, eller ens umgås med andra speciellt ofta. Undrar hur det då skulle vara om jag faktiskt gjorde saker.

Annonser

2 reaktioner på ”Neurologiska tredje gradens brännskador

  1. Jag kollapsar också så här års. En del säger att jag behöver ljusterapi, eller D-vitamin – och jag orkar inte ens skratta. Jag sitter här och liksom bara väntar på att det ska bli – ja, på att någon ork ska infinna sig. Jag hittar inte heller orden – de finns där, någonstans, men inte på ett plan som gör att jag kan få dem ur mig. Och även om jag kunde så gav jag upp för längesen om andra, för deras ord betyder inte detsamma som de gör för mig, eller om det är själva FRÅGORNA som inte betyder detsamma…? Ja, så är det kanske…?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s