Osynlighetsillusionen

Det finns en sorts förutbestämd väg hur ett liv ska förflyta. Ett sätt att vara, ett sätt att leva. Skola, jobb, gärna giftermål och barn. Bostad, äta tre gånger per dag plus mellanmål. Sov minst sju timmar. Träna tre gånger i veckan. Vänner, resor, utflykter, utekvällar, middagar. Du ska göra saker, upptäcka världen. Lev dina drömmar. Allt är möjligt. Du kan bara du vill. Samhällsnormen som blir inetsad i systemet. För alltid fastnaglad. För de allra flesta av oss. Förväntningarna, hur detaljerna ska se ut, skiljer sig åt. Läkare. Konstnär. Du som är så begåvad. Oavsett var du befinner dig har du den där, kanske inte den jag talar om, kanske ser din annorlunda ut men den finns där. Osynlighetsillusionen.

Den förstärks i filmer, serier, tidningar och inte att förglömma det allsmäktiga internet. Skrämmande att människor verkar ha gömt källkritiken under tangentbordet. Men det är en annan diskussion, som inte hör hemma här, inte just nu.

Oavsett vart du tittar i livet finns den där, det där förutbestämda sättet att vara. En mängd sociala normer och regler. Osynliga men ändå synliga. Subkulturer som medvetet ställer sig utanför den gängse samhällsnormen vill ofta tro att de på något sätt är ”bättre” än de andra. För de följer inte massan. Vad de ofta inte inser är att de byter en norm för en annan, ett sätt att vara för ett annat. Och de är minst lika fast i osynlighetsillusionen, den ser bara annorlunda ut på utsidan. Du kan inte ha blåjeans och lyssna på EBM, det förstår väl vem som helst.

Inom psykiatrin lärs det ut hur man ska vara en produktiv samhällsmedborgare. Borsta tänderna två gånger om dagen. Ät tre mål mat plus mellanmål. Rör på dig varje dag, gärna utomhus. Städa och tvätta ofta. Duscha varje dag. Sov minst sju timmar sammanhängande. Ha en meningsfull aktivitet/jobb/skola som ger rutiner. Träffa vänner regelbundet. Gör avslappningsövningar. Jag undrar hur många människor utanför psykiatrins underland egentligen lever så som det lärs ut att de borde. Det fanns en skötare som tvingade alla patienter att bädda sängen. För det är så man börjar vägen till att må bättre.

I periferin. Där jag lever, andas, drömmer. Där jag alltid har varit. Jag ska tillägga innan jag börjar skriva att jag inte mår dåligt av att befinna mig här. Det är lika självklart för mig att alltid vara här som det är för mig att andas. Det enbart är, utan värdering, så snälla värdera det inte åt mig. Jag har aldrig känt att jag är en del i något, en grupp, en gemenskap. En känsla av sammanhang där jag platsar in. Jag är autist, absolut, men jag känner mig lika delaktig där, bland andra autister, som överallt annars, vilket betyder inte alls. Jag känner ingen gemenskap, inget sammanhang, ingenting som är större än jag. Mitt sammanhang, min gemenskap, börjar, och slutar, med mig. Det har tagit mig lång tid att se att det var det som gjorde att jag aldrig kände mig hemma någonstans. I alla mina desperata försök att hitta en plats, en gemenskap, någonstans där jag kan känna mig som en del i någonting större än jag själv hittade jag aldrig det jag letade efter. Nu inser jag att jag inte hittar det, för att jag inte behöver det, jag kan inte känna det. Den insikten ger ett lugn, en trygghet.

Dock kommer det tillfällen, då jag känner av samhällsnormens sug i hjärtat. Det ska se ut på ett visst sätt. Stunderna varar i dag, tacksamt nog, inte speciellt länge. Jag lyckas övertala min hjärna att det inte är samhällsnormerna, reglerna, koderna, filmerna eller någonting annat som ska styra min egna nöjdhetsgrad över livet. Det är jag. Den enda som behöver vara nöjd med mitt liv är jag. Om du finner att du vill leva så som normen säger och du mår bra av det, gör det. Det är inte för mig, eller någon annan, att säga hur du ska leva ditt liv, det kan bara du avgöra. Hur du älskar en annan person vet du bäst själv. Filmerna säger en sak, men de vet inte hur du känner kärlek. Det vet bara du. Jag känner kärlek på ett sätt som inte faller inom någon norm jag någonsin stött på. Och det är okej för mig. Jag behöver inte det. Jag behöver bara älska på mitt sätt och veta att det är tillräckligt.

Så lita på mig när jag säger att jag trivs med att aldrig känna att jag hör hemma i en gemenskap. Periferin är min gemenskap. Mitt varande.

Samhällsnormerna. Osynlighetsillusionen. Hos vissa tror jag de gör mer skada än nytta. De blir ett mått på känsla av hur värd din existens är som person. Enligt läkarna var jag alltid svårt deprimerad. Det kommer jag alltid att vara. Måttstocken de använder gör att jag hamnar där. Men jag känner mig inte deprimerad. Vilket är viktigast, mina upplevesler eller deras tolkning av mina upplevelser? Att hitta till sig själv, till där man själv känner att man kan stanna och vara nöjd är ingen enkel sak, speciellt inte när samhället och människor runtomkring trycker en annan bild i ens ansikte. Är jag där? Nej. Jag är på väg dit. Och jag har vandrat en bra bit på vägen, tillräckligt för att jag aldrig vill vända om och gå tillbaka till osynlighetsillusionen.

En annan norm borde fostras. Den att det inte finns några. Det är upp till var och en att hitta den plats där de känner att de vill vara på. Och det är upp till resten att acceptera det, inte värdera det. Bara för att du inte förstår, behöver du inte fördöma.

Annonser

2 reaktioner på ”Osynlighetsillusionen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s