Skrikande Vålnadstystnad

Ord har blivit allt mer problematiska. Saker fastnar mellan synapserna och irrar vidare i evighetsdånet. Kanske ligger de för nära. Med det menar jag känslorna i orden. När känslor och ord kopplas i hop tappar jag orden. Känslan kör över och blottar ut orden. Tänk dig solförmörkelse. De som läst mina dikter kan se det. Även om de inte vet att det är det de ser. I metaforer och liknelser hittar känslorna ord. Jag hittar bara dit när jag är tillräckligt bedövad i huvudet. Ingen slump att de flesta av mina dikter blivit i skrivna i drogrus, medicinrus, destruktivitetsrus, insomniarus. Då verkar min hjärna hitta en oas av ett slag. Skulle jag kunna skriva när jag spelade WoW skulle det säkert också kunna kvalificera in till kategorin rus. Tyvärr är simultankapaciteten och jag svurna fiender. Månader som dessa när känslorna filtrerar in överallt blir prosa formerna oerhört problematiska. Oavsett om de är talade, ett meddelande på FB eller ett telefonsamtal som aldrig görs. För jag vet inte hur jag ska börja. Men du skriver ju det här, kanske du frågar dig. Ja, det är helt sant, det gör jag. Det här mellanlandet mellan prosa och poesi. Hit hittar jag ibland. När saker är tillräckligt nära och linjära för att det ska kunna skrivas på ett vis som är någorlunda förståeligt.

Det har ofta hänt att människor har upplevt att jag är ”för mycket”. Det är deras ord, inte mina. Jag har försökt få fram vad detta för mycket egentligen är. För dem. Jag skulle kunna spekulera i att det har med min intensitet att göra. På många sätt blir jag lika involverad i människor som jag blir i allt jag tar mig för, jag vill veta allt. Helst i går. Jag fascineras oändligt och helhjärtat av de jag kallar vänner, annars skulle jag inte kalla dem det. Dock är det inte alla som tycker om att man gräver i deras psyken. Väldigt få tycker att det är en behaglig upplevelse. Även om min bild av världen i sin helhet är alla nyanser av grått så är mina åsikter om mycket väldigt fast förankrade i att bara vara det de är. Det kan inte vara både och samtidigt. En liknande logik appliceras även till annat. Ett exempel: Jag äter en sak till frukost i en halv evighet för att sedan inte alls äta det. Kanske inte på år, kanske aldrig igen.

Det kan te sig som om att min åsikt, min känsla, ändrades över en natt. En sekund. Och det är samtidigt hela sanningen, och ändå inte. Ja, ni ser, inte allt är eller inte. Vissa saker är alltid både och samtidigt. Om jag hade någon slags förklaring till varför det är så skulle jag ge den, tyvärr har jag efter många års sökande inte lyckats hitta ett svar, så det, som mycket annat läggs till evighetsdånets eviga cirkulära tomgång av ”saker jag förmodligen aldrig kommer att hitta ett svar på varför”.

Svammel åsido. När en person jag blivit investerad i, börjar bete sig annorlunda gentemot mig än tidigare blir jag förvirrad. Milt uttryckt. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Den cirkulerar. Paketerar. Är det något jag har sagt eller gjort? Det är nämligen inte alltid människor säger till en om man gjort någonting som på något sätt fått dem att må dåligt.  Utan det ska man på något magiskt sätt luska ut själv. När personen som tidigare ankrat sig fast vi fotleden beter sig som om att du knappt var värd att andas samma luft längre slits hjärna sönder i sitt försök att förstå. För den förstår inte. Som regel brukar jag veta om jag gjort eller sagt någonting, ofta har människor blivit så förbannade, sårade, ledsna att inte ens jag i min oförmåga har lyckats missa det. Den här gången har jag dock ingenting sådant, bara någonting som kan liknas vid en evig tystnad. En skrikande vålnadstystnad. Och visst skulle jag kunna fråga. Men jag vet inte vad jag vill veta. Och då vet jag inte vad jag ska säga. Det fastnar i synapserna och tystnaden fortskrider medans jag skriker.

Annonser

7 reaktioner på ”Skrikande Vålnadstystnad

  1. Intressant med känslorna. Jo, jag tycker också att jag känner igen så mkt av dina beskrivningar. Och precis som du säger, inte som om det var exakt likadant, för vi är ju inte samma person, men som om vi i alla fall levde i samma värld, i samma referensram. I den värld där jag lever har jag inte träffat på många andra, om jag säger så.

    Jag har funderat rätt mkt på det här med känslor. Du vet kanske att jag är kemist. Jag brukar jämföra det för mig själv som en kromatografi – mina känslor kommer liksom i så stora toppar att de inte kan separeras ordentligt, och för att detektorn inte ska gå i taket måste den vara inställd på STORA utslag. Och sen, när de här ”stora” topparna har passerat, då är detektorn fortfarande inställd på de stora utslagen, så baslinjen är absolut rak (”avtrubbad”) och eventuella ”små” toppar går spårlöst förbi…

    Medan NTs, de har för det mesta bara vanliga ”små” toppar, väl separerade, och en känslig detektor som registrerar också de små utslagen.
    Som om vi liksom var kalibrerade på helt olika nivåer – ja, det är bara en ”bild” som jag själv har för att försöka jämföra hur det kanske är, det gör att jag förstår mig själv lite bättre.

    Gilla

  2. Jag upplever mina känslor på att liknande sätt. Jag skulle kunna skriva likadant, för du beskriver exakt så som jag upplever det själv. Fast exakt likadant kan det inte vara, eftersom vi inte är samma person. Jag brukar säga att jag vet inte om jag saknar mellanlägena helt eller om jag bara inte märker av när de händer. Båda skulle kunna vara lika troliga.

    Det är som när min terapeut frågar om jag är ledsen och jag inte vet vad jag ska svara. För jag vet inte hur det känns. Vad är det att vara ledsen? Tycker mest jag har ångest eller någon grad av ilska spektrumet. Fick också höra att man kan ha ilska och ångest samtidigt. Det förklarade så oerhört mycket för mig.

    Gilla

  3. Tillit är nog egentligen mitt allra största problem. Åtminstone om man ska ta förhållandet till andra människor som kriterium. Ja, där har du nog haft tur, som du säger själv. Jag har – jag kan knappt minnas när jag slutade lita på andra. Jo, det var nog i 20-årsåldern det med, förresten. Det hände väl mkt just då i mitt huvud, det var mkt som jag plötsligt liksom ”förstod”. Jag är nog inte bättre än du på att generalisera, men numera är jag väldigt bra på att ”se bakom” folks beteenden även om jag oftast tolkar dem i svart. När jag var yngre tyckte jag att det bara fanns två sorters människor: antingen var de extremt korkade eller också var de elaka. Jag har kommit långt sen dess, numera förstår jag ju att de allra flesta framför allt är osäkra, men lita på dem… Nej, det undrar jag om jag nånsin kommer att kunna klara av. Jag blir inte ens arg längre för att de inte förstår vad jag säger, jag har helt gett upp i det fallet, tror jag.

    Jag vet faktiskt inte heller om jag verkligen kan känna mig ledsen – jag är inte riktigt säker på var gränsen går mellan det och ångest. Överlag tycker jag att mina känslor verkar vara mkt våldsammare än de flesta andras – antingen fyller de mig helt i något sorts kaos som bara tar över allting, eller så är jag som bedövad, utan att känslorna liksom når fram till mig själv ens. Om det nu låter begripligt…

    Ja – jag har inte tänkt på det så förut, det där om att ”fixa” folk, men jag tror det kan ligga något i det. Om någon kunde göra något för att reda upp i mitt kaos, så – eller också är det bara det att man vill ”göra” något. Ibland tänker jag att jag måste ”betala” för att jag är ett sånt misslyckande, som om saker och ting liksom skulle kunna ”ursäktas” bättre genom att jag gör en insats. Som om mitt eget värde på något sätt ligger i vad jag kan göra för någon annan, eftersom jag inte kan ”känna” ordentligt för dem som de vill. Eller jag vet inte. Jag måste nog tänka över det här lite.

    Jag tyckte också om ”Den som får finnas”.

    Gilla

  4. Jag kraschade första gången (av tre, varav den tredje blev hjärnan helt trasig av) sent 2003. Då kom jag i kontakt med psykiatrin i Sverige för första gången (hade en sväng i England som tonåring också för ätstörningar). Det var inte förrän jag träffade den terapeuten som jag nämnde tidigare, sent 2005, som jag började komma någon vart. Och det var inte förrän andra vändan hos honom (2009, har flyttat en del) som jag var redo. Det är så mycket som ska stämma internt för att man ska inse vissa saker. Mycket skit som ska undanröjas först.

    Kommer i håg hur vansinnigt frustrerad jag var i alla år att folk inte förstod vad jag sa, och fortfarande blir när det händer. Tidpunkten då jag började jobba just med att lära mig sätta verbala ord på saker och ting hade jag också blivit tillsammans med fästmannen, där jag också fick ett tryggt utrymme att testa allting i. Vi är väldans olika i hur vi fungerar, brutalt ärlig kommunikation är ett måste för oss, annars blir det bara knasigt. Jag är oerhört tacksam för det. Blir dock fortfarande helt vansinnig när folk inte tror på det jag säger, utan tolkar in massvis med konstiga saker i stället för att lyssna ordentligt på vad jag säger och menar. Det är som att människor har skygglappar i hjärnan.

    Bra ändå, att inse att relationen egentligen inte alls fungerar och ger en det man vill ha. Det tog mig många år, känns som fler än vad det egentligen är, innan jag förstod varför jag valde så fel personer hela tiden. Det där med att inte kunna generalisera saker och ting (något min hjärna är helt vansinnigt usel på kan tilläggas) har sina nackdelar när det kommer till att bedöma beteenden, situationer etc. Dock har det en oerhörd fördel, det har gjort att jag fortfarande litar på människor. Något jag förmodligen skulle haft allvarliga problem med annars tror jag.

    Vet dock fortfarande inte om jag kan känna ledsamhet/sorgsenhet. Känslor är till mångt och mycket fortfarande ett mysterium för mig. Samt oerhört svåra att förklara för andra. Det finns sällan tillräckliga ord tycker jag.

    Kan relatera. Jag har ett starkt behov av att hjälpa andra, fixa dem om du så vill. Samma terapeut påpekade för mig att jag kanske gjorde det för att det var så jag ville att andra skulle göra med mig. Han är smart den mannen. Vet inte om det är så för dig, kom mest att tänka på det. I dag försöker jag att var mindre framfusig i det hela, mest för min egen skull. Det går sådär. Är jag osäker brukar jag mest försöka vara tyst eller rådfråga fästmannen.

    Just det, om du inte sett ”Den som får finnas” kan jag rekommendera det. Jag gillar hur man får se olika ansikten av Asperger. Att det ser så olika ut för alla.

    Gilla

  5. Vilken tur du verkar ha haft ändå med den där ena terapeuten. Jag har – nej, jag har aldrig känt med någon att jag fått hjälp med att gräva fram saker i mig själv. Det hänger troligen ihop med den där känslan jag har för det mesta av att folk alltid svarar ”på fel sak”, förstår jag nu. Att läsa dina texter och dina kommentarer har faktiskt lärt mig mer än jag nånsin lärt mig av nån annan…

    Intressant att du lärde dig skillnaden på ångest och ilska på det viset. Jag förstod inte vad ångest var förrän jag bröt ihop i utbrändhet vid ungefär 35 år. Då hade jag haft ångestattacker sedan jag var åtta, och aldrig förstått vad det var. Jag minns att jag försökte fråga om det som liten, beskriva hur det kändes och få reda på vad det hette, men ingen förstod mig. Jag minns inte exakt vilka ord jag använde, dock. När jag sen blev utbränd som vuxen, först då kunde jag göra kopplingen själv – det var ju som en mega-version av det andra, och det blev en ENORM aha-upplevelse för mig. ”Jaså, det är ÅNGEST det heter!”

    Jag vet inte om jag har berättat att jag har skilt mig och nu bor ensam med dottern. Jag är väldigt nöjd med skilsmässan men det känns lite konstigt att inse hur oerhört lite han har förstått av både mig och dottern på hela tiden. Det märktes ju innan också, men det var inte förrän mot slutet som jag verkligen insåg vidden av det. Det var just ett sånt där ögonblick när vågskålen liksom vägde över… Vi höll på som vanligt och pratade runt varandra, jag sade nånting om vad jag tänkte, hur han aldrig trodde på vad jag sade, hur vi måste skilja oss och hur det skulle vara bättre för oss alla, och då skrattade han, lade händerna om mitt ansikte och sade: ”Ja, jag vet att du alltid försöker låtsas sånt där, men ser du, du kan inte lura mig! Man ser det ju i dina ögon, precis vad du egentligen tänker!”

    Ja, det låter säkert löjligt, men för mig var det som om blixten hade slagit ner. Inte förrän då insåg jag varför han aldrig verkade fatta nånting av det jag sade – han trodde inte att jag menade vad jag sade och att det var det han borde lyssna på, utan inbillade sig att han kunde se i mina ÖGON vad jag tydligen enligt hans mening inte ”ville låtsas om”. Ja, jag vet inte vad han egentligen hade för sig, för det har han så klart inte velat säga efteråt heller, men om jag nu bedömer hans reaktioner efter skilsmässan så skulle jag tippa på att han trodde att jag var lätt att manipulera när jag bara var överseende. Och då hade vi ändå känt varandra i över 20 år. Numera tänker jag att det är förstås så det är med alla andra också – de tror att de kan ”se” saker i ens ögon, och de tror att jag kan det med. Därför berättar de lögner om sig själva och tror att jag också gör det. Ja, det är min teori just nu, iaf…

    MItt ex gillade aldrig när man ”grävde” i honom heller, förresten… Har jag tur kanske jag träffar nån annan som gillar det, men jag har inte stort hopp om det faktiskt eftersom jag inte har gjort det än. Nej, om jag känner mig själv rätt plockar jag snart upp nån annan som behöver ”hjälp” istället.

    Jag önskar också att jag orkade mer, att fler kunde få hjälp… Uppriktigt sagt lade jag ner bloggen om dottern just för att det aldrig verkade vara någon som förstod nånting. Inte de som man ville nå, menar jag. Som vanligt verkade ingen förstå vad jag sade… Men jag ska behålla den andra bloggen, har jag tänkt. Jag kommer kanske igång med skrivandet igen, just nu känns det faktiskt så. Det är som jag sade, dina texter och kommentarer känns – de känns ibland som nåt jag själv kunde skrivit, och ibland som nånting som jag bara inte har tänkt på än men som ger så många nya tankar och spår att följa. Jag skulle sakna din blogg också om den försvann.

    Gilla

  6. Jag kan inte annat än att instämma i allt du skriver.

    Jag känner också så, att någon skulle gräva i mitt psyke på samma sätt jag gräver i deras. En gång i tiden hade jag en terapeut som faktiskt lyckades ta sig in och gräva runt där inne. Det fanns ingenstans jag kunde gömma mig. Och det är, förmodligen, det bästa som hänt mig. Det var så mycket som föll på plats då. Det var då jag lärde mig känna skillnaden mellan ångest och ilska bland annat.

    Tror det är så som du säger, att de inte vill veta sanningen. Det är det min käre fästman säger att det förmodligen är. Han är också fin att han tillåter mig att gräva i hans psyke. Han tycker inte alltid att det är mysigt, men han tycker, vad jag förstått, att det är värt det. Det känns ofta som att människor hellre lever i deras skygglappade värld än att öppna sig för nya möjligheter, sanningen, det verkliga.

    Jag skulle vilja orka mer. Orka skriva mer, orka säga mer till världen. Orka driva rätten till en bra vård för alla autister, alla andra med annorlunda neurologi än normen. Speciellt för vuxna. Det finns oerhört lite hjälp, kunskap och stöd. Jag blir så arg och uppgiven på samma gång, att mycket inte blir av, eller inte går ofta för att världen är så oerhört oförlåtande om man inte passar in i normen.

    Även om jag något sätt förstå varför du inte skriver så saknar jag att läsa det. Det blir som du säger, en annan röst som är som ens egen, fast ändå inte.

    Gilla

  7. Som vanligt känner jag igen så mycket. Du beskriver helt enkelt så mycket av mitt eget liv, fast det är ditt och inte mitt…

    Tror aldrig jag har träffat nån som gillar att jag ”gräver i deras psyke”. Jag har haft svårt att förstå varför, för mig är det för att jag tycker om dem, älskar dem tillräckligt för att vilja ta reda på hur de fungerar, intresserar mig för dem och vill veta hur de fungerar och hur de reagerar på det jag själv gör. Det finns så många likgiltiga människor som jag aldrig skulle orka att ens försöka förstå mig på. Om bara någon ville visa mig samma intresse, tänker jag ofta. Men det gör de inte, de tittar snabbt på mig och tror sig veta allt om mig fast de inte vet något alls. Det intresserar dem inte, och jag förstår inte varför. Är de rädda? Är de trötta? Kan de inte ta sig ut ur sin egen tunnel – jo, för jag blir alltmer säker på att det är de och inte jag som sitter där inne ”bakom glaset” och inte står ut med sanningen. Men vilken sanning…? Min eller deras, eller kanske inte ens deras utan bara den de tror eller skulle vilja vore sanningen… Förr kunde jag inte begripa hur Talleyrand kunde ha fått för sig att vi har språket till att dölja våra tankar, men ju äldre jag blir desto mer förstår jag att detta är rena sanningen. När det gäller NTs, åtminstone. Jag undrar om det inte är för att de är så vana vid att utgå från att de kan ”läsa” varandra så att de tror att det är att blotta sig att tala sanning om sig själva – eller kanske för att de inte står UT med sanningen om sig själva…?

    Jag känner igen det där med när folk ”tröttnar” på mig också. Jag brukade också göra så där – vad har jag gjort? Vad har jag sagt? Runt runt runt i en spiral utan slut. Men numera tror jag att det oftast inte HAR med mig att göra. De bara tröttnar, de är flyktiga och obeständiga som fjärilar, de vet nog inte själva oftast varför de gör som de gör. Inte för att det gör saken lättare för MIG, men jag lägger åtminstone ner grubblandet.

    Mina åsikter kan också till synes ”ändras över en natt”. Men det gör de inte egentligen. Jag minns allting, jag lagrar, sorterar, bedömer från gång till gång. Lägger det som i två vågskålar – och rätt vad det är tippar det över i någon riktning. Det är varken mer eller mindre plötsligt än en titrering vid omslagspunkten, strået som knäcker åsnans rygg, tuvan som stjälper lasset. Och det kan gälla mat likaväl som människor, för mig också…

    Vilka utgjutelser. Jag trodde jag inte hade mer att säga, jag orkar inte blogga längre och har lagt ner den ena bloggen rentav. Men dina texter fungerar ofta som – ja, som olja på mina ihoprostade verbala kugghjul. Som initiatorn som startar reaktionskedjan… Jag önskar – jag önskar ofta att det fanns fler som du. Som jag. Som inte bara förstår en utan också kan förklara, vill förklara, som driver ens egna tankar vidare, gör att de växlar in på nya spår. Å andra sidan skulle jag kanske inte orka med det heller…? Nu när man är så van vid att det nästan ALDRIG är så…?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s