Ord Dysfunktion

”Det låter som att du aldrig får vila.” Jag tror att det var S exakta ord. Om inte annat så nästan exakta. Svårt att komma i håg exaktheten när jag är fullt upptagen med att hålla i hop sömmarna. Härmed annonserar jag en belöning (ännu ej fastställd) till den som lyckas med konststycket att hitta det som kan tysta hjärnvågsdånet. En väg som inte involverar illegala substanser. Den är redan testad, beprövad och olyckligtvis i tystnads aspekten även funktionell, dock har den vägen den olyckliga konsekvensen av att vara icke funktionell på andra plan. Därmed är den inte önskvärd, även om den ofta är väldigt åtråvärd. Att kunna andas. Det är så det upplevs när det tystnar. Ibland tystnar det en fraktion, det är då det här kan uppstå, den här förmågan att skriva, som egentligen inte är relaterad till att ha saker att skriva om utan snarare att hitta orden för att kunna skriva. Det har flutit ut ur fingertopparna tidigare, detta konstaterande av svårigheterna att få ner saker i skrift. Det är inte enbart det här formatet som blir lidande utan även det när man ska skriva till andra människor. Förmodligen största anledningen till varför jag faktiskt föredrar att träffa folk och prata med dem ansikte mot ansikte, helst när jag dricker öl eller kaffe samtidigt, än att konversera över internet. Jag vet inte om det går fram att jag tycker det är oerhört problematiskt att adekvat få ut det jag vill säga i skrift, hur lång tid det tog att få i hop de där meningarna till någonting som kanske kommer att förstås så som jag menar det. Egentligen vet jag inte ens om det är relevant.

Där kom den igen och la till några fler tegelstenar. Undermedvetandets mur av jag vill egentligen inte alls skriva om det du har tänkt skriva om idag. Normaliseringen av saker som egentligen inte borde normaliseras. Med det menat normaliseras i min egna värld. Det har rumlat runt i rummet tillsammans med S. De där fem händelserna. Med sex personer. Och jag sa till S att jag har aldrig verbaliserat detaljerna i något av fallen. Det räcker med att jag minns, de fragmenterade minnesbilderna är kristallklara och slår mot hornhinnan. Jag sa det inte exakt så, det var så det kändes, det som kom ut var mer svamligt och osammanhängande. När jag börjar prata om det, eller ens börjar tänka på det, kommer det. Sekvensen som min hjärna satt i hop av alla händelser. Fragmenterad film som nu går runt, runt. Jag tappar räkningen hur många gånger det händer. Försöker att inte låta sömmarna gå upp. Det tog så lång tid att sy i hop den delen av mig själv. Och när jag känner försvinner orden. Någonstans tappar min hjärna all kapacitet till funktionell kommunikation. Det är därför jag inte kan verbalisera vad som hände. Varje gång jag försöker försvinner orden och jag överväldigas av en känsla av att banka huvudet in i väggen tills de försvinner eller jag blir medvetslös. Vilket som nu kommer först. Men jag gör det inte, för jag vet att det inte får mig att må bättre. Jag slutade inte att självskada för att jag hade viljestyrkan, jag slutade för att det slutade att fungera.

Normaliseringen. Det var dit jag var på väg. Omvägarna vara oändliga. Och nödvändiga. I min värld har det blivit normalt att dessa sekvenser dyker upp i princip dagligen. Så har det sett ut under väldigt lång tid. Jag har på ett sätt accepterat att det kanske alltid kommer att vara så. Inkräktande tankar, flashbacks, dissociation. Det har nästan blivit oproblematiskt normalt i Space Monkey land, var det nu än är, att det är så här. Kanske är det därför jag sällan pratar om det, det är alltid där. Det har alltid varit där, i en skepnad eller en annan, sedan hösten 1998. Och det i sig är nog egentligen inte helt oproblematiskt tänker Space Monkey när hon sätter på sig den fundersamma analytiker hatten. S påpekade att PTSD diagnosen inte borde ha blivit avskriven. S har helt korrekt. Dock vet jag inte riktigt om jag orkar dra i gång tåget att få den återinsatt. För då måste jag förmodligen prata om det. Och jag vet faktiskt inte om jag kan, egentligen så vill jag inte heller, men jag vet inte om jag faktiskt kan. För då krävs det inte enbart att jag tar upp de specifika incidenterna utan även vissa av relationerna runtomkring. Minnen jag försöker febrilt att återuppleva så lite som det är möjligt. När tanken väl har etsat in sig så sitter den där. Repeterar sig själv. I timmar, konstant bakgrundsbrus. När jag skriver, pratar, observerar. Orden låser sig och slår knutar om sig själva. Desto mer plats de tar desto mindre ord finns det plats för. Det som finns är knutar av skrikande känslor, så gutturalt blodiga.

Och någonstans där inne tappas fotfästet. Andas rymdapa, andas. Inte panikattacks varning, känsloöverflödesvarning, förvisso enkelt en dörr in till panikattacks varande men mer sannolikt en slungande raket in till dissociation. Så orden försvinner. Nu är de här på temporärt besök igen, de försvinner säkerligen så fort jag tryck på publicera knappen med musen. Alltid musik i bakgrunden när jag skriver, det hjälper att ockupera, att temporärt försök att bromsa ordknuten som återkommer och vrider sig runt hjärtat.

Som Henry Rollins säger i ”Monster” – ”I can’t make words work.”

Annonser

En reaktion på ”Ord Dysfunktion

  1. Jag har faktiskt inte läst detta inlägg förrän idag.
    Jag vet hur det är med hjärnan, det slutar aldrig, den tystnar aldrig. Det är väl därför vi är många som söker sätt att tysta den. Men det är ju inte bra sätt. Det skulle säkert kunna tillverka en sådan medicin men då skulle ju de andra medicinerna inte gå åt.
    Tror jag.

    Jag tycker du har PTSD, utan tvekan. Så jag tycker du ska få tillbaka den diagnosen bara för att andra inte ska kunna säga att du inte har det. Du vet, de där människorna.

    Bra citat ang. ord. Passar in på mig med.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s