Någonting Som Blev Någonting Annat

Nu är den här, den hatälskade sommaren. Min Raynaud’s skuttar av glädje åt värmen så att den slipper frysa lika mycket som den gör andra årstider, dock är luftkonditioneringen som florerar så här års minst lika djävulsk som minus 25 grader i dödmansfinger fenomenet. Värmen är dock inte vänskaplig med min interna temperaturreglering, det är onekligen för mycket begärt att få svettas som en normal individ. Den nästintill icke-existerande introspektionen blir helt vansinnig av ljuset som är konstant. Eller, upplevs konstant. Den gång då det var konstant, så när på som jag någonsin kommer att komma (hoppas jag), när jag bodde i Umeå var det helvetiskt. Alla dagar jag flängde in och ut på slutenvårdsavdelningen, alla lugnande tabletter och blodiga armar. Jag visste det inte då, egentligen förstod jag inte förrän förra året då min (väldigt ofta) visa mor påpekade att jag mår sämre på sommaren mer än någon annan årstid. Efter runtomkring flängande hittade jag att det verkar finnas något som kallas omvänd SAD, finns inte i någon diagnostisk manual någonstans men det ter som att vissa individer helt enkelt mår skit på sommaren. Finns att läsa ett fint inlägg om det här: Summer Onset Depression. Nu blir jag förvisso inte deprimerad och det är förmodligen vad som skulle kallas subkliniskt. Med det menas tillräckligt för att vara djävligt men inte tillräckligt för att få diagnos, om det nu skulle finnas möjlighet att få en sådan.

Vad det mest betyder för mig är att jag sover sämre, mest för att jag inte kan få någon ro någonstans. Min kropp blir inte så där magiskt sömnig som den ofta brukar bli, mina idoga försök att tänka mig sömnig fungerar inte så bra längre och jag vaknar tidigt. Ingen mörkläggning i världen kan få min kropp att magiskt inse att det inte är så här: ”Haha, det är sommar nu ska jag inte sova alls!”. Egentligen får jag sova tillräckligt för att inte gå sönder men långt ifrån funktionstillräckligt vilket mest resulterar i att den allmänna förvirringen blir större än vanligt, vilket de som talat med mig denna veckan kan bekräfta. Det känns som att hela kroppen vibrerar, konstant, jag vet inte ens vad det beror på, för lite sömn, för varmt, för ljust, kanske är det konstantångest jag känner. Säkerligen är det en magisk kombination av ovanstående. Det är egentligen inte en faktiskt vibration på det sättet, det mer känns som att varje cell vibrerar på samma sätt som det känns när man står på en vibrationsplatta. Komplicerat det där, att förklara saker man inte är helt säker på att man själv faktiskt förstår om sin egna kropp.

Introspektion är inte min starka sida. Som det där med att jag egentligen inte känner hunger utan får leta efter andra saker. När jag börjar få svimningskänslor sittande är det ett bra tecken på att jag borde äta. För det händer att jag fortfarande glömmer bort att äta, något annat har konfiskerat all min hyperfokus och naglat sig fast i varje fiber.

Egentligen var det inte alls det här jag skulle skriva om. Jag hade en fin titel som skulle ha varit Kasserad vid 30. Dock verkar inte den speciellt passande just nu. Det blir så, jag börjar någonstans för att komma någon annanstans och tappar bort mig själv på vägen. Möte nummer två för denna gången med LSS är inbokat i augusti. Det visade sig att man inte kan ha det vilande, LSS alltså. Så min förra handläggare ljög. Min hjärna suckar vemodigt och tragiskt igenkännande varje gång en myndighet djävlas. För det händer tyvärr alldeles för ofta. Och du ska absolut inte vara över 30. Det år svårt att förklara det för andra att det finns i princip ingen väg in om du är över 30, utan fullständig gymnasieutbildning, utan tidigare arbetslivserfarenhet i Sverige (England räknas inte) samt tillhör en neurologisk minoritet vars svårigheter på många sätt går rakt emot samhällsutvecklingen. Att jag sedan har kroniska sömnsvårigheter, en muskulärt trasig kropp, PTSD samt en sönderstressad kropp och hjärna underlättar inte direkt saker och ting. Trots det är jag inte bitter, inte som helhet och innan du ens tänker tanken så tycker jag inte heller synd om mig själv. Vilket om du känner mig jag egentligen inte behöver påpeka, det här påpekar jag för de som inte gör det. Dock känner jag mig ofta uppgiven, trött och maktlös. För mycket av min möjlighet till återhämtning bromsas av ett insiktsbefriat och fördomsfullt samhälle.

Och jag skulle kunna skriva mycket mer om varför det är så. Fast jag vet inte om jag kan det än, orden finns inte där. De är för invirade i känslor för tillfället och då blir det mest kaos som slutar i stumhet. Det underlättas inte heller av att allt är mer kaotiskt än vanligt på grund av denna helvetesårstid som jag ändå älskar, på ett märkligt vis. Terrible Feelings agerar balsam för (den möjligt existerande) själen och jag tackar alla de som slåss för mig de dagar jag inte orkar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s