Jag är Autist. Jag är funktionsnedsatt.

Det återkommer i konversationer med andra. Denna föreställning om att jag kan träna mig till att kunna vissa saker. Som oftast i sådana situationer låser sig den grå massan i knutar och alla klipska kommentarer blir som bortblåsta, även de mindre klipska och mer arga sådana lyser med sin frånvaro. Någonting händer när känslorna tar över förstår ni. Selektiv mutism. Jag gillar också ofullständiga meningar emellanåt. Poeten i mig skuttar glädjefyllt varje gång den får lysa i icke-poesi.

Många verkar bekvämt glömma bort, eller inte ens veta om till att börja med, att autism är en funktionsnedsättning. Vilket som följd betyder att jag är funktionsnedsatt. Låt det sjunka in en liten stund. Du behöver inte hålla med, eller tro på det, det ändrar fortfarande inte det faktum att det är så. Jag är inte förtidspensionerad och har ”stöd” (LSS stöd är så bristfälligt att jag drar mig för att ens kalla det för det) enligt LSS för att det är roligt, om nu någon trodde det, vilket jag hoppas att ingen som läser här faktiskt tror.

Detta betyder dock inte att jag är funktionsnedsatt i allt. På liknande sätt som en rullstolsburen person inte är funktionsnedsatt på alla sätt är inte jag det heller. Dock blir det knepigt med autism eftersom, till skillnad från många andra funktionsnedsättningar, vad vi autister upplever som funktionshindrande skiljer sig åt från person till person. Detta har förmodligen att göra med de över 100+ (kartlagda, man tror det rör sig om 300-600+) gener som är involverade i autism. Precis som inga två människor är lika är inga två autister lika. Även om vissa fortfarande verkar tror att alla autister är likadana. Tack media.

Detta betyder så klart inte att jag inte kan lära mig saker, eller att jag inte kan träna mig till att bli bättre på andra. I vissa fall kan jag det, dock har det ofta en tillhörande energikostnad. För när man måste engagera sig i det man gör (med det menas att tänka medvetet samtidigt som man gör) går det åt mer energi. De flesta kan relatera till detta, det händer varje gång du lär dig någonting nytt. Det går långsamt, hjärnan blir trött och distraktioner under tiden kan få saker och ting att krackelera. Till slut börjar det gå på automatik och mängden energi som går åt sjunker, du blir inte längre trött. Ibland händer det att jag får ett släng av hybris och tänker att jag kan göra vissa saker utan att ha full fokus på dem, vilket oftast resulterar i att det jag faktiskt gör går i bästa fall långsammare och i värsta fall inte alls. Weee, stekspade på golvet eller följande favorit: just det, det var tandborstning jag höll på med, inte läsa x blogg/forum inlägg/intressant artikel på internet.

Ovanstående är också varför jag måste göra saker på ett visst sätt i en viss ordning. Det är så jag lyckas göra saker utan att använda allt för mycket energi. Innan jag luskade ut att det var så jag borde göra saker ansåg jag att jag skulle göra det svårt för mig själv genom att hela tiden göra saker på olika sätt. ”Andra kan ju det och jag ska kunna allt”. Vilket endast har resulterat i att jag kraschat och brunnit i väggen, huset bredvid och skogen bakom knuten tre gånger i mitt liv. Det har tagit mig många år att komma fram till att jag kan inte allt, jag behöver inte kunna allt och det är helt okej att det är så. Dock finns den där gnagande rösten i bakhuvudet som kommer och säger att jag SKA kunna allt fortfarande kvar. Jag har spenderat otaliga timmar med att lägga saker i olika högar, speciellt är det högen ”saker jag inte kan förändra så det är ingen ide att jag försöker mer, det är bara onödigt slöseri med mina redan små energiresurser” jag har jobbat mest på. Jag vet vilka de flesta saker jag inte kan lära mig, inte kan förbättra, är. I vissa fall har jag inte accepterat det än, i andra har jag det, de flesta är arbeten i process. I de fall jag har accepterat det (i vissa fall också arbeten i process) frågar jag mig: ”Hur ska jag underlätta för mig själv så att det inte blir så jobbigt?”.  Rutiner är ofta en sådan sak, ta hjälp av andra också en (och för mig något jag har fått jobba hårt för att göra) och i vissa fall bara försöka släppa det, inse att det inte är tillräckligt viktigt. Alla behöver inte kunna köra bil. Dessutom skulle jag vara en direkt trafikfara bakom ratten. ”Åh, titta, söt katt!” Krasch.

Så när människor av, jag hoppas/tror/antar, vänlighet försöker påpeka att jag kan träna mig till att bli bättre på vissa saker så blir jag i många fall rent ut sagt förbannad. Härmed säger jag vänligt men bestämt att när jag säger att jag inte kan någonting så är det så. Acceptera det. Du säger inte till en synskadad person att: ”Du kan träna dig själv till att se bättre, bara du vill så kan du!” Så säg inte till mig vad jag kan och inte kan. Det vet jag bäst själv. Kom hellre med förslag som underlättar saker för mig, de tar jag med glädje, min hjärna är inte alltid så flexibel att den kommer på nya vägar på egen hand. Jag kan inte vissa saker inte för att jag är lat, korkad eller någonting annat absurt missvisande. Jag kan inte vissa saker för att jag är autist. Jag är funktionsnedsatt. Och snälla påpeka aldrig: ”Men du ser så normal/fungerande/icke-autistisk ut.” Och om du gör det föreställ dig då att jag säger: ”Och du ser inte ignorant ut heller, och ändå, här är vi.” Tyvärr kommer jag nog aldrig att komma i håg att säga det i stunden, känslor och selektiv mutism ställer till det i saken bakom ansiktet. Och det i sig är funktionshindrande. Att bli så låst att du inte längre kan kommunicera.

Nu måste min autistiska hjärna gödas med energi. Måste bara korrekturläsa först. Och sedan försöka att inte bli distraherad av intressantare ting än gödning. Lyd mig hjärna säger jag, lyd mig!

Annonser

2 reaktioner på ”Jag är Autist. Jag är funktionsnedsatt.

  1. Just nu tycker jag att det är en grym ironi. Det här med att man behöver hjälp av andra, och samtidigt liksom behöver hjälp MED dem. Hjälp med hur man ska förmedla till dem vad man behöver hjälp med. Som att titta på varandra med hjälp av speglar, fast verbalt – orden betyder oftast inte detsamma när de lämnar min mun som de gör i mitt huvud, och de blir ännu mer främmande när de sedan tolkas i någon annans hjärna. En sorts icke-kommunikation fast ingen annan verkar lägga märke till det. Det gör mina ord meningslösa fast de är det enda jag har.

    Egentligen ville jag bara säga att du uttrycker det så bra. Som alltid.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s