Den Röda Tegelväggens Förbannelse

Och så var vi där igen. Terapeutbyte. Det blir den fjärde på tre år. Jag trodde det var fyra år, tur att jag skrev sidan den ”Den Oändliga Historien”, annars skulle jag ha behövt begrava mig i mina journaler igen och det har jag ingen ork till för tillfället. Ingen lust heller egentligen men orken är det som styr så jag vet inte om lusten egentligen har så mycket relevans.

Egentligen skulle jag ha vildproteseterat ett terapeutbyte och därmed slutat med terapi helt och hållet. Inte av skälet man skulle kunna ha hoppats dock, mer som en vildprotest över att det inte går att hitta en person som kan ta hänsyn till Autismen och min PTSD. Och det är oerhört tröttsamt att paddla metaforiskt vatten för att vissa (läs: politiker) har bestämt att det ska vara på ett visst sätt. Habiliteringen behandlar inte annat än Autism och psykiatrin behandlar inte Autism. För Autister har aldrig komorbiditet. Lika lite som vi kan förstå oss på sarkasm. Att ha två terapeuter kommer inte på fråga, jag är en person, det går inte att dela upp mig i två delar och tro att det ska fungera på funktionellt sätt. Vi är alla en summa av allt vi är. Att slita ut vissa delar och se till dem var för sig är lönlöst om man vill få en person att må bättre på sikt.

Så, vad fick hjärnan att bestämma sig för att vildprotest inte var det mest funktionella den kunde pyssla med? S påpekade att det skulle kunna vara så att min PTSD faktiskt inte kommer att kunna bli bättre än så här. Märk väl att hon påpekade det som en möjlighet, inte ett faktum på något sätt. Min hjärna har svårt att argumentera med sådan glasklar logik. Kanske är det så här det kommer att vara, kanske inte. Vill jag det? Inte alls. Måste jag acceptera att kanske är så? Det vore vettigt. Acceptans betyder trots allt inte att man slänger upp händerna och viftar runt dem i någon slags jag ger upp ceremoni, även om min hjärna trodde det i väldigt många år. Det är något jag måste göra för att inte hopplöst lägga mig ner eller slå sönder väggen i frustration, beroende på dagsform. Jag vill fortfarande göra det, slå sönder väggen mest, ibland med huvudet före. Av ingen egentligen anledning annat än att jag är så oerhört frustrerad, trött, arg, uppgiven. EMDR är någonting jag skulle vilja pröva men så länge jag inte kommer från krig, kan byta psykiatrimottagning eller är villig att betala astronomiska summor för att gå privat finns det ingen möjlighet till det. Sedan tycker jag inte att man ska behöva gå privat bara för att kommunen/staten/landstinget bestämt sig för att EMDR är onekligen ingenting de vill satsa på, som det där med att inte ha läkare för Autister på Habiliteringen. Absurdum kommer inte ens i närheten av att beskriva mina känslor angående det, förvisso angående det mesta här i världen men det finns det inte nog ord tillgängliga för att beskriva.

Min sista tid hos S är i slutet av september. Ska tillägga att varför jag behöver byta terapeut är för att hon ska lämna mottagningen och vandra vidare till andra göromål. Det finns redan en person som hon har i åtanke som ska få äran att försöka penetrera min hjärna. Inte för att jag egentligen vet om det är så mycket ära i det som det är vägg. Kanske är jag en sådan där vägg som jag själv avskyr att banka huvudet mot för att det känns som att man aldrig kommer någonstans? F’s ord angående hur välbyggda intellektuella försvar jag har återkommer med jämna mellanrum. Funderar ofta på om jag faktiskt kan rasera dem. Som mest verkar jag skymta någonting bakom en halvöppen dörr i den röda tegelväggen. Ja, det är faktiskt så det ser ut i huvudet när jag tänker på det, jag förnimmer det bakom, jag känner det, men det flyter ut, orkanbefäster sig i synapserna och sedan tillbaka igen. Glimtandes bakom den halvöppna dörren. Det är problematiskt att tala om någonting jag inte kan beskriva. Om jag tar på mig teorihatten så hypotiserar jag att det är trauman som har skapat den. Den står kvar inte i brist på försök från min sida att rasera den, den står kvar för att, ja, om jag visste det så skulle den inte finnas kvar. Det är det jag ska ge som svar på frågan: ”Vad vill du ha hjälp med?” som man alltid får i terapi och som jag in princip aldrig kan svara på. ”Jag vill ha hjälp att rasera tegelväggen i mitt huvud.” Sannolikheten att jag kommer i håg det ökade just markant eftersom jag skrev ner det, om inte annat vet jag vart jag ska titta om jag glömmer bort det igen.

Kommunikation är svårt igen. Återkommer med mer när jag har mindre.

Annonser

4 reaktioner på ”Den Röda Tegelväggens Förbannelse

  1. Jag undrade vart du hade tagit vägen, hoppas att du känner dig bättre nu. Tänker ofta när jag läser vad du skriver att jag skulle vilja vara där, hjälpa till på något sätt. Det slutar dock mest i något slags maktlöshetsöverslag och jag blir paralyserad i stället. Känslor är konstiga och jobbiga saker.

    Precis. Dessutom tar det väldigt lång tid för mig att lita på någon tillräckligt så är det för kort tid ger det mig ingenting.

    Gilla

  2. Egentligen har jag ingen bra kommentar men jag ville berätta för dig iaf att min egen hjärna har gått in i ett lugnare tillstånd efter den senaste tidens – ja – upprörda vågor. Jag har bestämt mig för att börja om från början med boken och har därför startat en ny blogg där detta förhoppningsvis ska ske. Annars tror jag aldrig att jag blir klar utan kommer att åldras ihop med ett ständigt växande projekt som aldrig blir enkelt och tydligt nog…

    Och jag blir så klart glad om du ville titta in där ibland. kanske hjälpa mig med vad som borde komma med. När och om du orkar. Här är det iaf: https://othermindly.wordpress.com/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s