Den utsipprande känslan

Och emellanåt sipprar den ut. Den känslan. Gnagande där inne bakom Den Röda Tegelväggen. Det får mig att fundera, mer än vanligt, på hur föränderliga vi egentligen är som människor. Hur tidigt skrivs våra liv åt oss? I alla synapser som skickar signaler, i alla de som slutade skicka signaler. Ändrade kemikaliehalter, spår av allt det vi varit, gjort.

Som den veckan som fortfarande har minnesbilder etsade på näthinnan, trots att det var år sedan den utspelade sig. Nio dagar av amfetamin, för lite sömn, för lite mat och säkerligen mer tequila än vad någon ensam person borde sätta i sig. Förutom en natt den veckan som slinker in och stör harmonin så är det med ett smått ohejdat rus jag minns det. Speciellt den natten då amfetaminet byttes ut mot kokain, delar av den är fastbränt i kroppen. Jag minns hur det kändes, varenda bit av det som kändes. Och till skillnad från vad man kanske tror så är det inte ruset av kokain som brände ut i kroppen som jag minns mest. Det är orden, rörelserna, känslorna, människorna.

”Words slowly spoken
Flowing from his mouth
Shy:
“I miss you babe” ”

Säkerligen stökade kemikalierna till det, amplifierade. Egentligen är det oväsentligt, det är omöjligt att separera drogerna ur ekvationen.

Det är det som är känsloförankrat starkast som man är mest benägen att minnas. Oavsett om minnena är omgivna av ett stjärnglitter som sliter dig in i implosion eller om de suger ner dig i avgrundsdjupets blodrödsmörker. Styrkan i dem fascinerar mig. Den kvällen som råkade vara den 14:e februari, som känsloförankras av båda sidorna. Tystnaden, ilskan som uppstod och jag som aldrig förstod varför den kom. Konversationerna som delade plats med White Russians och den där blues musikern som av någon oförklarlig anledning liknade mig vid Jodie Foster.

Dikter, journaler. Det som syns igenom, om någon någonsin skulle bemöda sig med att läsa igenom allt är en ömsom skrämmande, ömsom fascinerande känsla av att det som ligger under inte har förändrats speciellt mycket de senaste tjugo åren. Åsikter och tyckanden har omformats, ständigt föränderliga i närvaron av nya tankar som sipprar in utifrån. Hanteringsstrategier har bytts ut på löpande band för att efter en tid sluta fungera. Till slut hamnade jag där, sittandes utan någon egentlig strategi, att sitta där, med känslorna var den enda jag hade kvar. Det var aldrig svårt, det var enbart så det blev.

Det sägs till mig att jag har god självkännedom. Det upplevs förhållandevis ofrivilligt från min sida att ha det, jag kan inte sluta de inåtvända ögonen med hjälp av tankekraft. Jag kan ersätta med annat, överbelasta. Dock så länge det inte involverar Henne så är det ytterst futilt i längden. Ytterst tillfälliga andningshål. Så jag ser. Oförskönat, utan skygglappar. Och jag återkommer ständigt till den utsipprande känslan av att det är enbart ytligt du kan polera upp det, göra det samhälleligt acceptabelt. Det du är, är det du varit.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s