Ord Diskrepans

Ibland kommer det ord, inte talade av dig själv utan av någon annan, som naglar sig in, resonerar som knytnävsslag i magen. I den mer njutningsfyllda bemärkelsen, inte som de faktiska som kom DEN dagen. Egentligen hör den inte hit, eller kanske gör den det egentligen.

Det har menats att skriva om det ett tag, men orden har inte riktigt infunnit sig och jag vet inte om de egentligen har det nu heller, men de kände för att göra ett trevande försök, så får vi helt enkelt se vad de åstadkommer. För ni förstår, jag vet inte hur det jag skriver ska bli innan jag har skrivit det. Inte på ett medvetet plan. Överlag fungerar ord så, jag vet inte hur de låter förrän de kommer ut, att fundera ut hur de ska låta innan de kommer ut tar så oerhört mycket energi, medvetenhetsträning av samtal. Som de gångerna då jag ska försöka formulera icke färdiga tankeprocesser. Det går sällan som jag vill. Orden fastnar någonstans.

Jag har trevande pratat om det emellanåt. Känslan av att inte ha en könsidentitet. Jag är inte han. Jag är inte hon. Jag är inte hen. Jag är inte den. Jag kan inte hitta ett pronomen som passar den interna världsbilden. De känns aldrig rätt, en avsaknad av precision. Så som ord ofta gör, känns otillräckliga, futila, så oförstående och ibland så kristallklara att de slår in i hjärnan. Kanske är det därför känslorna uttrycks i poesi. Där ord kan uppfinnas, förintas, kastas om, allt i ett försök att nå en precision jag annars känner att jag saknar.

Hierarkiska ord, värderings ord, kategoriska ord. Fack dit ni lägger saker. Placerar in människor i bekväma kluster. För att sedan bli arga på dem när de inte agerar så som ni förväntat. Ursäkta mig lite medan jag påpekar att människor generellt sett agerar utifrån sig själva, inte från bestämmelser i något kluster som du, förmodligen omedvetet, skapat åt dem. Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för sådana ord, de känns på många sätt så ihåliga, generaliserande tomma på meningar. En person kan inte kategoriseras, utom möjligen då de har en ensam kategori. Så bor alla i min hjärna, var och en i sitt eget fack, det finns ingen korrelation däremellan. Inga linjer, trådar, sammankopplade delar. Separata pussel att läggas, sammankoppla deras delar till sin helhet. Jag måste ha alla detaljer innan jag kan se helheten. Det är därför jag gräver mig in i folk.

Ibland kommer de, de omöjliga. De som jag inte kan gräva i, i sin ofärdighet skvalpar de runt i hjärnan. I sällsynta fall kan jag släppa taget, behovet av att veta. I andra fall naglar sig oförståelsen fast och till synes endast tid kan dämpa det eviga problemlösandets maskineri.

För att andra ska kunna förstå vad jag säger måste jag värdera ord, saker, människor när jag konverserar. Emellanåt har jag försökt mig på konsttycket att tala som jag tänker. Det slutar ofta med att oförståelse ansiktet dyker upp hos den jag samtalar med. Ord är så oerhört komplicerade, så enkla, snäva och oerhört svåra. Poesi är mer än ord. Det är summan av ord. Flera ord är egentligen ett ord. En känsla. Ett tillstånd. Det är så ofta jag inte har ord, dagar, veckor, månader då jag tappar så mycket ord. Att läsa dem blir svårt, jag ser dem men de sätter sig inte riktigt. Att kommunicera dem sliter i energidepåerna och jag får svårt att umgås med andra. Kanske syns det inte, svårt för mig att säga, jag kan inte observera mig själv utifrån.

Allting enbart är. Det är det enda sättet jag någonsin har kunnat förklara det på och inte ens det kommer i närheten av att förklara det. Det är som att förklara kärlek för någon som aldrig varit kär. En principiell omöjlighet har jag funnit. Förmågan att förstå en upplevelse, en känsla är så oerhört liten om du inte upplevt den själv. Teoretisera, javisst, men du kommer aldrig i närheten av att veta. Så när jag säger att det är, så är det exakt det jag menar och ändå kan jag inte förklara hur det känns. Det lämnas i frustrationshålen över att jag inte kommer dit jag vill, att min förklaring blir inkomplett. Osann. Så jag är inte han, hon, hen, den, vi. Jag är. Och i min värld är du precis som du är, ensam i ditt fack, utan korrelation till resten av världen. Det är enbart du och jag, utan sammanhang.

We build imaginary footsteps
to wander and get lost in

 

Annonser

3 reaktioner på ”Ord Diskrepans

  1. Jag har velat svara på det här innan men inte fått ihop några ord. Också idag blir det mest ett fragment. Jag är – i den yttre världen är jag framför allt en observatör. Jag ser långt – jag ser ner i själva sprickorna där verkligheten rämnar och tanken svindlar. Jag ser dem, alla variablerna – en del hinner jag uppfatta, en del far förbi som döende stjärnskott, här ena sekunden, borta nästa. Jag ser dig, jag ser bara ”du”, olika ”du”, bitar av ett ”du” som går bortom – här inne känner jag mitt eget jag och jag är ett mönster som ÄR.

    Precis som du och ändå inte samma. Alla olika. Alla unika. Alla större än sina roller – för utan personen är rollerna bara tomma skal utan innehåll och mening.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s