Icke-patologiskt autistiskt

Det ligger som pyrande irritation, gnager, nästlar sig och utvecklas så småningom till stressångestilska fenomenet, doserat med en dessertsked uppgivenhet. Jag inser att min egna hjärna har blivit så söndertvättad av samhället att denna interna ableismen frodas utan att jag egentligen har vetat om det. Saker som blivit patologiserade när de i sig självt utan andra egenskaper inte skulle ha blivit det. Diagnoskriterier som så ofta visar mig hur lite de egentligen förstår och hur lite de egentligen pratat med oss, autisterna.

”De saknar eller har brister i den sociala och emotionella ömsesidighet som är viktig i relationer.”  Få fraser får ilskan att växa sig till proportioner som är långt ifrån hälsosamma för mitt nervsystem, vilket illustreras för tillfället då jag börjar få ord dysfunktion för att min hjärna är för upptagen med att vara förbannad. Tio minuter senare har jag fortfarande inte lyckats få i hop denna paragrafen på ett funktionellt sätt.

Tillåt mig att illustrera sociala varelsen Space Monkey. Space Monkey har blivit oerhört frustrerad fler gånger än hon orkar räkna i sitt 34-åriga liv. I många år när hon försökte konversera med människor möttes hon av oförståelse ansiktet. Oavsett hur mycket hon försökte förklara med de ord hon hade tillgängliga så envisades oförståelse ansikte med att vara kvar. Space Monkey undrade ofta hur det kom sig att så få människor förstod henne när hon pratade eller varför de envisades med att komplicera saker genom att ljuga och det som fascinerade Space Monkey mest var att de inte ens verkade vara medvetna om att de ljög.

Låt oss titta på en definition av medvetandeteori: ”Medvetandeteori (eng: theory of mind, ToM), som består i att vi har en uppfattning om a) att andra människor har känslor, behov och föreställningar av samma typ som vi själva, b) hur andra tänker och känner i olika situationer.” (taget från Psykologiguiden). Autister har (som jag har uppfattat det) som regel ungefär lika enkelt för att förstå att andra människor är kännande, tänkande varelser som de flesta individer, med det menat att det varierar från person till person och har ingenting med autism i sig självt att göra. Att sedan påstå att andra har samma behov, känslor och föreställningar av samma typ vi själva upplever jag enbart som märkligt, ingen människa är den andra lik och att påstå det får min hjärna att gå sönder för den hittar inga ord för att beskriva hur knepigt jag finner det. Det sistnämnda får mig att brista ut i absurditetsskratt. Enligt min uppfattning är det väldigt få människor som faktiskt VET hur andra människor tänker och känner de ANTAR att de vet och sedan baserar de sina åsikter på antaganden istället för att göra (för mig) det enda vettiga: fråga.

Häromveckan kom jag fram till följande: det är inte så mycket förmågan att känna av människors sinnesstämningar som är problematiskt för mig, det är att jag inte kan sätta in det i ett sammanhang som är funktionellt så jag blir förvirrad. Exempel: Ser beteende som inte verkar höra hemma i sammanhanget vi befinner oss i –> uppfattar att personen är distraherad –> funderar en stund på varför, med det menas att jag radar upp en mängd tänkbara möjligheter från distraktionsdatabasen –> inser att det egentligen är lönlöst eftersom om jag vill veta är det mest funktionella jag kan göra fråga personen varför och sannolikheten att få ett ärligt svar är i de flesta fall 50-50 –> funderar på hur andra människor skulle reagera i en liknande situation –> kanske skulle hen reagera genom att känna sig förolämpad av att personen inte är tillräckligt intresserad av det hen säger (enligt egna efterforskningar verkar att ta saker personligt, som att du är i centrum, den absolut mest vanliga reaktionen i sådana här scenarion) –> inser att andra människor vet ungefär lika mycket om varför andra människor beter sig som de gör i x situation som jag gör: ytterst lite.

Autisters hjärnor processar information annorlunda av anledningar som ingen egentligen riktigt vet för tillfället, dock processar två människor inte information på samma sätt i överlag, skillnaden här är att sättet vi gör det på markant avviker från den så kallade normen. Sedan använder man sig av en mall (låt oss kalla den normalitetsmallen) som när den läggs på autister innebär att vi ritar oss själva utanför och våra beteenden blir härmed patologiserade. I min värld visar jag kärlek och ömhet på mitt sätt, ett sätt som jag länge trodde gällde för alla människor (precis som du förmodligen trodde om ditt sätt), tills jag insåg att så var det inte och det var ofta jag som ansågs vara den felande (känslokalla) länken. Det sades att jag inte visste vad andra människor kände, vilket är inkorrekt, det tog mig många år att separera ut mina känslor från andras för jag känner andras känslor som om de vore mina egna. För ni förstår vi processar information så olika att vi får svårt att kommunicera med varandra, våra utgångspunkter är inte desamma och inget sätt är bättre eller sämre än de andra, de är annorlunda. Som regel patologiserar du inte en persons beteende bara för att de exempelvis inte hanterar sorg på samma sätt som du gör och ändå är det exakt det som görs när en patologiserar autisters beteenden.

Om vi nu förflyttar oss till uttrycket ”ojämn begåvning”. Varje gång jag ser det överväldigas jag av en lust att frustrationsbanka huvudet in i tangentbordet. Det är som att säga att andra då är 100% i allting, alltid och så är inte fallet. Inte för autister. Inte för någon. Men när vi är olika funktionella på olika områden så blir det patologiserat. Ett problem som ska åtgärdas. Stimmande som ska slutas med för att det gör andra obekväma. Strunta i att autisten mår bättre av det eller att de flesta människor stimmar, de använder bara inte det ordet. Kalla det för specialintresse hos autister och patologisera det medan andra människor får ha intressen som de brinner för utan att det någonsin patologiseras.

Rutiner är en tingest som alltid har fascinerat mig, rutiner är ett behov jag har, för utan dem kan jag inte processa information på ett funktionellt sätt, det är en hanteringsstrategi. Vissa kan behöva lära sig dem, jag fick lära mig vissa, andra kom av sig självt, som ett svar på en värld som jag inte förstod. Ska sedan tilläggas att få människor mår dåligt av rutiner och att de flesta människor har rutiner som de dagligen använder sig av för att de får deras vardag att fungera mer funktionellt, men när det gäller autister är det igen någonting som patologiseras.

Om jag letar runt i min hjärna skulle jag säkerligen komma på fler saker som patologiserats. Helt utan egentlig anledning annat än den att autisters sätt att processa världen faller så långt utanför normalitetsmallen och därmed måste det (onekligen) vara patologiskt, att andra sedan gör det också det verkar ha ignorerats. I liknande utsträckning som en ignorerat autister själva. För alla vet ju: autistiska människor kan inte föra sin egen talan och kan de föra sin egen talan så är de inte tillräckligt autistiska.

Annonser

5 reaktioner på ”Icke-patologiskt autistiskt

  1. Tack så oerhört mycket. Synd att jag inte kan producera texter på beställning bara, brukar göra saker som krönikor lite omständligt 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s