Förstörelse

Vägen tillbaka dit allting började. Det är egentligen inte riktigt sant. Allting började inte där, egentligen vet jag inte vad som egentligen började där. Hur mycket det nästlade sig in och infekterade. Och egentligen är inte det riktigt sant det heller, infektionen kom senare.

Egentligen började det med förstörelse. Ett utslitande av dåvarande varande.  En varelse som inte hade kapacitet att förstå eller hantera lär sig att inte lära sig. Det börjar med att tappa tid. Undermedvetet varande. Det syns inte utanpå att du inte är där och själv inser du inte att du inte var där förrän medvetenheten slås på igen. När faran är över. Dysfunktionell hanteringsmekanism. Inte märkligt alls, att det var dit jag vandrade, dit jag fortfarande vandrar när det svämmar över. Till ingentinget.

Ofta har jag försökt förklara känslor i verbala ord. Men de räcker aldrig till, de känns små, futila, värdelösa. Jag suckar djupt inombords, försöker febrilt att få ner det i poesins omhöljande värld. Ut kommer det alltid, eller de, vet inte vilket ord som är mer korrekt, kanske båda tillsammans. I explosiva stötar, när varelsen inte kan hålla i hop sömmarna längre så raseras de. Slits upp och ut väller år av ilska, smärta, obeskrivbara känslor av myckenhet. Den eviga fascinationen över att andra verkar kunna sätta ord på sina känslor. Fast egentligen kanske de inte kan det, de tar enbart det som ligger närmast, störs inte av att det inte är korrekt. För lite, för mycket. För ingenting.

De nästlar sig in. Det finns inga ord för vad det gör med varelsen. Handlingar du inte styrde fick konsekvenser som blev dina egna. Vissa hade oturen att befinna sig i närheten när sömmarna gick sönder. Den eviga rädslan, för du vill egentligen inte gå sönder runt andra, du har sett vad det kan göra. Skador som inte kan repareras. Ord du aldrig kan ta tillbaka. Febrilt kämpande för att hålla i hop. Alltid hålla i hop.

Det var länge sedan nu. 18 år sedan du slets i stycken. Tyvärr var inte första gången enda gången. Febrila försöka att pussla i hop slutade oftast med att någon kom och slet upp det igen. Kravlandes på golvet i mina egna spillror. Någonstans tappade jag förmågan att sätta i hop allt, om jag ens hade den till att börja med.

Annonser

2 reaktioner på ”Förstörelse

  1. Grrrr… hade skrivit ett långt svar här och så dog datorn. Den har inte lång tid kvar i livet.
    Jo, för att summera det jag tror mig minnas av det jag skrev.
    Du är en riktig ordsmed du. Jag känner igen mig i allt. Om jag var lika bra på att skriva så hade det kunnat vara mina ord, allt utom antalet år vilket inte är relevant. Lång tid för oss båda när allting förändrades. Jag minns inte hur det var innan. Ibland får jag nostalgiska känslor när jag hör någon musik från tiden innan, men nostalgi är ju ändå rena lögner.

    Jag hör mig själv använda, tänka samma ord om och om igen för att förklara vad jag tänker/känner.
    Hur världen ser ut för mig. Men jag blir bara så utmattad och trött på mig själv.
    Tänk då hur det är för de få som får höra det och försöker sätta sig in i det gång på gång via mina ord. Ord som verkligen inte är tillräckliga i det här sammanhanget. Behöver ett bättre språk med mer beskrivande makt för de som inte kan sätta sig in riktigt. För egen del också, för att förstå mig själv. Ett nytt empatiskt språk.

    Bra inlägg!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s