Sekunder

Det etsar sig in i fibrerna, sliter hål i en fabricerad verklighet. Mina nerver upplever känslorna i varje minutiös sekund, för evigt etsat in i kroppens varenda organ. En kanske skulle kunna få för sig att det är de fysiska handlingarna jag utsattes för var de som satte tydligast spår, de agerade dock mer katalysator, handlingar vars följdeffekter jag först nu börjar förstå, verkligen förstå, inte enbart att anta utan att se dem, nakna i sin brutalitet.

Varje del av min varelse upplever känslorna. De sker under sekunder. Sekundevigheter. Kroppsgränser suddas ut och jag känner inte vart jag börjar och han slutar. Omsluten. Omhuldad. En organism. En korpulent virvel av alltets ingenting. När avsiktsförståelse sjunker in dras en del av mig neråt, inåt, låses in bakom en vägg. Den resterande delen imploderas, splittras i oåterkalleliga skärvor som borrar sig ut ur huden och svarthetens ingenting sväljer alltet. Emellanåt funderar jag på om det är som döden upplevs. Som ett ingenting. Dissociation är ett levande ingenting.

Jag sitter på golvet i hans rum en tid efter, dagar, veckor, månader. I dissociationslandet saknas tid. Jag frågar varför. Han skrattar mig rakt upp i ansiktet.

I dikt efter dikt läser jag ord jag inte minns. Händelser förlorade till avgrunden.

Orden flödar ur min mun, repetition efter repetition. Känslan etsar sig in, sliter i fibrerna, sticker ut i fingerspetsarna. Sekunder som slet ut allt jag då var, ett fullkomligt raserande av gränser, uppslukade av ingentinget. Bedövat raseri. Den eviga maktlösheten, fullkomligheten av ingentinget. Orden icke-existerande, futila, otillräckliga.

Sekunder som slet ut allt jag var, raserade världsbilder, nästlade sig in, skapade ofullkomliga överlevnadsmekanismer. Forcerade, övade, gödda, impregnerade. Fastetsade. Så jag känner inte, jag förnimmer, en evig gråskala av flackhet. Ivrigt trevande försöker jag gräva igenom till känsloskrymslena, slita ut dem, forcera in deras splittror i resten. Futila försök. Kallt raseri.  Förnimmelser bleknar, orden blir svårare, deras sekunder snirklade sig in, trasade sönder, cementerade väggar. Och jag förstod alldeles för sent att det jag blev, är det jag är.

Annonser

2 reaktioner på ”Sekunder

  1. Kan relatera. Insåg att jag någonstans tappade tiden, menade att skriva till dig, sedan blev det inte av. Annat slukade energin in i ett hål och sedan fanns det inte så mycket kvar till orden. Emellanåt tror jag att min jakt på precisionen i orden slår knut på vad jag egentligen vill säga. Ord kan vara så oerhört svåra. Jag tänker på dig också och jag hoppas innerligt att du lyckas få tillbaka orden, dina ord och tankar har gett (och ger mig) mig så oerhört mycket.

    Gilla

  2. Vill skriva några ord till dig. Bara några, så att du vet att jag läser. Varför skulle du vilja veta det? Ingen aning, det gör ingen skillnad. Jag har ingen kontroll över orden mer, jag trillade ner i ett mentalt slukhål för länge sen. Utbränd och hopknycklad. Kanske det aldrig mer kommer ut något vettigt. Tänker på dig. Det är vad jag ville få sagt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s