Sammanflätat

Det kommer in som ett ångvält och så sitter jag där. Öppen mun, hålögd förvåning. Skriften flyr mellan fingrarna, jag försöker fånga upp det som tillåts i virveln innan det sugs ner i katakombernas djup. För de sitter där, smidigt uppradade, lydigt väntandes. Lydig är egentligen fel ord, påtvingad förväntning, förfasning, kanske förhoppning. Svårt att säga. När dörren vidgas rusar de, hopandes trängs de genom springan som öppnat sig, den ena ivrigare än den andre att få komma igenom den här gången, de känns allihop. In i benmärgen, nedsugandes i magen. Ni vet, det där som golvar dig till apatins håglöshet. Egentligen är apati fel ord. Det ser enbart ut som apati, insidan är allt annat än apatisk. Vilket är egentligen viktigast, hur det ser ut eller hur det är? Beror säkerligen på ståndpunkten en har. Inifrån eller utifrån. Det går inte att inneha båda positionerna samtidigt, inte än. Borde lära mig att astralprojicera, kanske kan jag då avgöra vilket som är viktigast. Insidan eller utsidan.

Syns sömmar utanpå? Skickligt vävda genom åren. Precist ihopsydda delar. Ett förklädnadslapptäcke. En gång försökte jag ta av mig det, det gick inte. Av misstag, eller var det kanske med flit, ett flit sprunget från det undermedvetna, insåg jag att jag hade sytt in täcket i mig själv, nu icke-separerarbart. Ville jag någonsin att det skulle gå att ta av eller var det en nödvändig konsekvens? Hade förklädnadslapptäcket kunnat skapas utan att bli insytt i mig? Retroaktiva frågor är svåra att få svar på. I sin essens kanske till och med omöjliga, dock tror jag inte på möjligheter enbart sannolikheter. Lager på lager. Hud någonstans däremellan. Vi är alltid mer än det som syns, vi är tätt invävda med världen runt om oss, den är samtidigt i oss. Den massiva samhällshjärnan, sammanvävt av osynliga neuroner. Ombildandes, nyskapandes. Ständigt föränderlig och alltid densamma.

Skriftspråkets osynliga vägg. Du tar dig inte igenom till dem. De där skrift regerar. Ditt skriftspråk låg aldrig nära till hands, speciellt inte det skriftspråket som passade in i deras värld. Ditt språk var det utflytande, det ihopvävda, sammanflätade, kanske kan vi kalla det poetiskt. Även om poetiskt inte är allt, ett sådant snävt ord för ord som rymmer så mycket mer. Avskalad myckenhet. Precisions faktaheten utan utsvävningarna och påhittade ord, förståeligt är inte ett ord som ligger nära till hands. Och du påminns om hur det var när dina läppar formade ord och tappert försökte uttrycka allt som fanns virvlandes bakom huden. De andra, de förstod inte då heller. Frustrationen ersattes så småningom av uppgivet suckande, emellanåt penetrerat av ilska när frustrationen inte lyckas håll sig samman längre. Översköljningen av insikten trycker ner dig till apatins utsida. Orden som väggar du inte tar dig förbi, inte där och inte här.

En existens av förklädnadslapptäcke och otaliga väggar doseras uppgivet av utsidans apati. Tätt sammanflätat till allting samtidigt som orden aldrig räcker till, oförståeliga och förståeliga, men aldrig passande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s